Aftonbladet – 3 maj 1859, sida 2

gifva att det italienska kriget af år 1859 är ett kabinettskrig af äkta halt. Kabinettspolitiken arbetar helt och hållet och utan folkens bistånd med sina egna krafter, den arbetar i Wienerkongressens anda, om den också icke saknar lust att förstöra dess verk. Likasom 1815 de italienska länderna blefvo fördelade, utan att befolkningarnes böner och föreställningar vunno något gehör, likasom länder och menniskor då tillföllo såsom krigsbyte herrar, hvilka icke kunde iberopa någen historisk rätt; likasom dessa landfördelningar -egde rumyutan att på de-såsom segerpris behandlade landskapernas jord någon enda drabbning för att öfvervinna Napoleon utfäktades; så inbryter nu från en annan sida em väldig krigare ivappenninska halfön, emedan han — har makt att göra det. Om också detta tilltag af maktbegäret och godtycket icke derigenom:blifver mera tadelfritt, så måste dock den sanning göra sig känd, att de lidanden, som måhända snart förestå en stor del af de europeiska folken, äro frukter af ett snödt utsäde, följden af alla förflutna försyndanden, ty blott man klart inser grunden till ett ondt och oförskräckt afgifver räkenskap för detsamma, kan man hoppas att en gång det skall helas. Det är den om folkens. väl och rättmätiga anspråk obekymrade, det är den blott med qvadratmil och menniskohufvuden räknande kabinettspolitiken, hvilken dels. förstorat, dels med elakt uppsåt åsyftat och. åstadkommit. de italienska staternas hjelplöshet och! brist på hållning, och alltid ånyo skola folken, fjerran och nära, blöda och marteras, såvida icke i politiken, som fördelar rikena, klarare och rättvisare grundsatser vinna insteg än de, som hittills funnit nåd inför den Kortsynta egoismen. Det krig; som utbrutit, är en täflan mellan oinskränkta, blott sin maktlystnad följande despoter, och frågan är nu om friheten och aktningen för folkrätt icke mera kan finna försvarare i Europa. Vore det möjligt, att de tre kejserliga regeringarne, hvilka hittills ensamt stått i förgrunden, utkämpade striden sinsemellan, under de öfrigå staternas tysta åskådande, kunde en sådan tilldragelse i alla händelser endast vara mördande för friheten och i högsta grad att frukta. Icke blott i Italien och Frankrike skulle despotismen. befästas, utan äfven i andra hittills ännu lyekligare länder oemotstångligt skjuta sina fina, starka rötter. Till de regeringar, till de folk, hvilka ännu hafva ett hjerta för rättslig folkfrihet, utgår fördenskull vid första skallet af despotkrigets trumpeter en trängande uppmaning att sätta sig till motvärn och icke tåla, att anstiftarne ensamt bestämma utgången af denna farliga kamp. Skulle det redan hafva kommit derhbän, att: kärleken till rätt och fribet icke mäktar framkalla ett sådant mod, sådan benägenhet för uppoffringar, som den nesliga, folken vanärande, om deras väl spelande förtryckets ande? Despoterna rygga icke för att öfvergå Rubicon; hafva lagliga regeringar och fria folk mindre hängifvenhet för sin sak? På de förra må skulden falla att hafva anstiftat det förstörande kriget, dessa sednare må eftersträfva berömmet, att hafva bringat det till ett lyckligare slut än som varit afsedt. Aldrig skola de, som veta att uppskatta statens oafhängighet, folkens lagenliga utveckling, sitta stilla under en kamp, som hotar att gifva ett dödligt slag åt detta, det högsta goda; de måste på det kraftigaste sätta sig i rörelse, för att bryta det råa godtyckets anslag och förvandla en till slafveriets befästande företagen kamp till en frihetens triumf.