Aftonbladet – 2 maj 1859, sida 2

hakaren, och Bernt Karol!usson, elfvahundraåtingenr, klädda i parad, såsom det storvigtiga ärendet väl kräfde. Vi komma hit, kära frun — det var Olle som inu opåtaldt fick föra ordet: Karolusson hade till och med dragit sig på ett halft stegs afstånd — för en angelägen saks skull; och eftersom patron inte är hemma vid, så tänker vi låta frun få delaktighet af en hugnesam nyhet, som hon sen meddelar herrn sin vid återkomsten ... Är det inte så, Bernt du, att vi frånsäga ärendet till frun? Jo, så är det bevändt! svarade Karolusson småskrättande. Och fru Hjelm och jag har allt haft vår bekantskap förr en gång. Men det jag då omakade och ställde till oro skall. jag nu göra erbättningsrätt för... I är så god, svärfar, och har ordet, för ert är det. — sådant står i sanningsboken. Jag undrade och undrade, men begrep ingenting. Du sa ordet till gåtan! återtog den blifvande svärfadern ... Bernt Karolusson, fru lilla, skall bli. måg till. Olle i Bjelkeboda. Och som den mannen tänker ge sin dotter Kerstin Ingegärd en skickligt passerlig hemgift, inte att skämmas för, men Karolusson är för mäktig karl att behöfva pengarna, så tänker den mannen, som väl skulle vara jag, att, efter inte han heller behöfver myntet, erbjuda hela hemgiften som stående lån åt herr Hjelm. Vi ä bägge två, både jag och mågen. min, öfvertygade om hans rättskaffenshet och beklagar att, sedan den dypdjefveln Holt gaf sej å väg inte flera..menniskor än vi kunnat begripa, att bara herr Hjelm får pengar att russla med, så är det ingen fara för dem, som lemnar dem, för då ror han allt opp sej igen — så talte Olle i Bjelkeboda. Är det väl möjligto, frågade jag helt rörd och räckte förtjust fram handen åt den ene