Aftonbladet – 30 april 1859, sida 3

höra vi ins. göra sin invändning, att de, som af det föregifna föråldrade språket afskräckas från att läsa Luthers postillor i deras närvarande skick, dermed visa, att de ej lida helsosam lärdom,. Men om någon skulle pag. 79. Evang. Post. Lund 1857, läsa eller höra läsas om Kristi nedriga uppförande, och vid denna sammanfogning af ord känna vedervilja, skulle detta nödvändigt betyda, att han ej lider helsosam lärdom,? — Den, som känner, säger ins. äfven, vhuru allmogen flerestädes ännu vidhåller ett språk, som är vida äldre än det, som förekommer i Luthers postillor 0. s. v. Denna uppgift tyckes visserligen vara gjord med anspråk på fosterländsk språkkännedöm, och dock våga vi betvifla dess sanning och tillämplighet på den förevarande frågan. Ty först är att märka, att språke! i de nämda postillorna skiljer sig från vårt blott undantagsvis genom något numera icke brukligt ord, t. ex. enkannerliga m. fl. Skilnaden består hufvudsakligen blott i numera obrukliga betydelser samt böjningsoch bildningsformer. Men hvaruti är det, som de särskilta svenska landskapsmålen skilja sig från normalspråket? Är det icke först och främst hufvudsakligen genom olika ord? Vi veta rätt väl, att jemte de svenska orden äro i Skåne, Halland och Blekinge en mängd danska, i Jemtland en mängd norska, på Gotland, kanske ock i Dalarne, Westergötland och Bohuslän en mängd isländska, såsom väl äfven i de nordligaste trakterna en mängd lappska och finska ord i folkspråket inblandade. Skola nu i landets skilda delar förekommande främmande ord tvin. a oss att i svensk öfversättning af vår dyrbaraste prediko samling behålla en mängd för oss föråldrade ech för dem lika likgiltiga betydelser samt böjningsoch bildningsformer? Skola dessa sistnämda för deras skull bättre förstås?Eller månne några af de nästan oändligh:t varierande sockendialekterna göra, att uti den ifrågavarande postillan föråldrade betydelser och isrmer skulle för allmogen vara mera begripliga än de som nu brukas af de bildade? Borde icke hellre denna språkbildningens oändliga rörlighet lära, oss nödvändigheten af att i en bok, som är ämnad för landets alla inbyggare, så mycket som möjligt följa normalspråkets utveckling? Och ifall, såsom ins. säger, det närvarande skriftspråket är för en stor del af allmogen mer eller mindre obekant, huru begriper denna stora del af allmogen hvad som talas från predikstolarne? Eller användes der något annat än det närvarande skriftspråket? Huru begriper den vår au gällande katekes, psalmbok och kyrkohandbok? — Men ins. finner ett slående argument i nyare bibelöfversättningsförsök, af hvilka man sett vanskligheten af att på ett modernare språk öfverflytta ordets höga sanningar,. Vi fråga: huru står det då till med alla öfversättningar af Luthers härtills icke på svenska öfversatta skrifter, hvilka just nu, och således på äkta modernt språk göras? Finnas ordets höga sanningar icke der, hvartill tjena,då dessaöfversättningar? Finnas de åter der, hvad blir då af insändarens påstående? För att tyda allt till det bästa, sorde vi kanske föreställa oss, att ins. talar blott om de ordets höga sanningar, hvilka för hundra år sedan på svenska öfverflyttades, och att dessa skulle vara en gång för alla bundna vid den språkform, som de då ikläddes.Men vi tro icke på trolleri, tre :cke heller, att ordets höga sanningar skulle, genom aågon vidunderlig makt, låtit stänga in sig för evärdlig tid i några nu utlefvade, utdöda ordbetydelser, ändelser och konstruktionssätt. Bör någonting få vara fritt, så är det väl i främsta rummet ordets höga sanningar. Vi tro visserligen, att många mindre upplysta, som vant sig vid den äldre öfversättningen af Lutbers kyrkopostilla, skola blott för sin vana hellre vilja använda denna än en ny. Och hvad hindrar? Åt sådana skall säkerligen ett alldeles tillräckligt förråd erbjudas af de gamla upplagorna. Men då det redan lärer visat sig, att landets inbyggare i ganska stort antal vilja hafva den nya, hvarföre skall man förmena dem det? Och i allmänhet är det väl icke de mindre upplysta eller de fördoms sulla bland folket, som böra bestämma karakteren af dess literatur, utan, såvidt dermed ingen orätt sker, tvärtom. Det hade varit önskligt, att ins. hade mera jemt och utan främmande antydningar genomgått detaljerna af den fråga, som han i början framställer. Ins. befarar, att under Ev. Fosterlandsstiftelsens företag några reformerta anläggningar skola ligga fördolda. Men hvarföre med sådana frågor bortblanda frågan om utgifvandet af Luthers kyrkopostilla? Ty hvad denna beträffar, så kan väl icke någon säkrare garanti emot främmande lärors insmygande gifvas än det för alla tillgängliga tyska originalet. Ingen bevakning kan vara lättare ån den, som här behöfves. Och allmänheten bör väl i det afseendet få påräkna, att åtminstone uti ins. hafva en trogen och oförtruten väktare. I stället för att vika af till något, som åtminstone icke så nära hörde till saken, hade ins. nu bordt fråga, huruvida, utom sjelfva språket, i den gamla öfversättningen af ifrågavarande postilla några sådana brister kunna uppvisas, som kunde påkalla en ny öfversättning. En sådan fråga skulle vi nödgats jakande besvara. Vi äro ock förvissade, att Ev. Fosterlandsstiftelsen icke skall förbise, hvilka bristerna äro. Emellertid torde det tillåtas oss, att här i förbigående påpeka, först och främst att den gamla öfversättningen är gjord efter Walchs edition, som utkom 1737. Oaktadt sina stora förtjenster, har denna edition det felet, att den upptar mycket, som förekommer endast i de äldsta editionerna, men är uteslutet i den af 1543. Denna sistnämda måste nemligen anses såsom den bästa, emedan den var den ssta, som af Luther sjelf föranstaltades. Sedan Walchs tid hafva ock, på grund af denna omständighet, förbättrade tyska editioner utkommit. — Så tro vi ock, att Ev. Fosterlandsstiftelsen skall kunna i åtskilliga hänseenden trognare än den gamla öfversättningen återgifva originalet. Ty den, som blott vill anställa en undersökning, skall genast finna, att myeket af Luthers egendomliga, storartadt-naiva och humoristiska uttryckssätt i denna öfversättning gått förloradt. Och ändtligen, för att ej nämna en mängd oriktigheter i densamma, hvilka uppkommit isynnerhet genom bristande uppmärksamhet på sammanhanget, böra väl framförallt de större misstagen rättas, såsom då pag. 122. Evang: Post. Lund 1857, vid citatet ur Ps. 18: 26, 27, öfversättaren inom Pr rentes anfört en förklaring af Luther öfver första orden i v. 27, men, emedan Luthers här gifna öfversättning af grundtexten afviker från den i hans bibelöfversättning, tagit miste på verser och i stället anfört första orden i v. 26. Icke mindre är det misstag, som förekommer på följande sida, der originalets ord: ohne dass er, blifvit öfversatta: utan att han, hvarigenom uppkommit en mening, som innehåller raka motsatsen till originalets och låter Luther säga något, som Nya testamentets första sida visar vara alldeles oriktigt. Att sådant behöfver rättas skall ins. säkert medgifva, och icke förtycka, att vi nu till slut tillönska Ev, Fosterlandsstiftelsen i dess företaj all lycka och framgång. Vän af vår evangeliskt-lutherska kyrka. Fåren på Experimentalfältet. Det är allt skäl att då och då kasta en blick utom stadsportarne. Ängarne börja