Aftonbladet – 30 april 1859, sida 3

har, särdeles under den sista månaden, dagligen erfarit att det finnes bitterheter som man ej lyckas gifva någon sötma, hur man än bär sig åt. De första åtta å tio dagarne, som följde på auktionen, efter ihvilken, såsom jag beskrifvit för mamma, vi stälde oss i ordning på fattigfolks manår så godt vi kunde, tycktes mig Åke, om jag så får säga, med stadig arm bära: sin tunga börda. Särdeles var detta händelsen i främmandes närvaro — och alltid, förstås, går det lättare då, än under det farliga inkognitot med sig sjelf. Men hvad som då egentligen utgjorde 1yckan, var att han tycktes tro att den öfver all förväntan uppgångna auktionssumman skulle bereda honom något långvarigare lugn från det eviga penningjägtandet, denna för honom så plågsamma vigilans, öfver hvilken han svettats så många tusen tunga droppar, som fallit tillbaka på mitt hjerta. Ett par gånger sade han under första veckan till mig: Jag har dragit mig ur alla de större affärerna; och blott jag icke blir för strängt ansatt, kan jag nog genom de små arbeta mig upp, så att ingen skall blifva lidande på mig. : Dock — styfversaffärerna förintade hans själskraft, det såg jag snart. Och som lynnet blef allt tyvgre och tyngre, började jag fundera hit och dit om Jjagej kunde uppfinna något oskyldigt medel att lifva och stirka honom. Nå väl, jag fick också en ingifvelse... Nu skall mamma få höra hvad det var och huru den slog ut. . En dag, då min ingifvelse mognat, begaf jag mig upp på vinden, der den olycksaliga bokkistan lods och som den numera icke var låst, började jag helt andäktigt revidera i den. Jag ville söka ut någon af de der märkvärdiga böckerna, som Åke så mycket älskat,