Aftonbladet – 30 april 1859, sida 3

BLANDADE ÄMKEN. En ovanlig förbrytare. Under loppet -af förflutna vintern hafva här i Stockholm ur tamburer, synnerligast vid tillfällen af större middagar och supåer, försvunnit diverse öfverplagg och galoscher, utan att de vaktmästare, som vanligen posteraitamburerna, kunnat begripa hur det gått till, enär de cke förmärkt någon sådan främmande, som med ringaste skäl kunde misstänkas för olofligt tillgrepp. Visserligen hade man en och annan gång sett en stor gulbrun hund visa sig uti tamburerna, utan att man egnade någon särskild uppmärksamhet åt denna gäst. Och för öfrigt, hur skulle man kunna misstänka en hund för att vilja lägga sig till paletåer och galoscher, aker som han hvyarken kunde behöfva för egen räkning eller med någon fördel afyttra åt andra! Oeh detta så mycket mindre, som stölden vanligtvis begicks med ett visst urval, så att det bättre plagget valdes framför det sämre, en urskilning som man icke gerna kunde tilltro en hund. Helt annat om det gällt att välja mellan kött och fisk. Men en dag när, under ett större kalas i ett enskildt hus, vaktmästaren skulle gå ut i tamburen, finner han till sin förvåning en stor gul hund som bäst sysselsatt med att medelst tänderna söka neddraga en öfverrock från klädhängaren, men, öfverraskad af vaktmästaren, taga till flykten genom den halföppna tamburdörren, dock icke förr än han i förbifarten försett sig med ett par splitter nya galoseher, för att icke gå alldeles tomhändt eller, rättare, tommyndt från aflären. Vaktmästaren sätter efter tjufven af alla krafter; men om en tjuf på två ben är svår att ta fatt på, hur mycket svårare skall det ej vara att hinna en på fyra! Och om man också får tag i honom, hvad vill man väl görat Celfängelse lärer väl icke genera honom, icke heller vatten och bröd, och spöstraffet, det enda han måhända är känslig för, är afskaffadt...Så mycket angelägnare är man derföre att få reda på hundens husbonde, hvilken man med skäl misstänker för att genom erforderlig dressyr hafva fört sin alltför trögne hund in på brottets bana. Men ännu har man ej lyckats, och så klok lärer väl husbonden vara; att han ej graverar sitt namn med adress på hundens halsband. Häromdagen syntes samma hund på S.ora Trädgårdsgatan, släpande med sig en ofantlig krinolin, den han säkerligen knipit i något adeligt hus, tycen betjent i rikt livre var efter honom, beledsagad af några konstaplar, som sprungo allt hvad tygena höllo. Tjufven släppte slutligen krinoli ien, som troligen var för oformlig att medföra, men undkom naturligtvis sjelf. Slutligen böra vi tillägga, att denna hund är en verklig hund och icke, såsom en och annan måhända tror, en vanlig tidningsanka. 2 tIllustr. T.)