Aftonbladet – 30 april 1859, sida 2

som för sinnesrörelse knappt kunde hålla sig uppe. Jag fruktar att allt hvad vi tänkt och talat ändå varit på något sätt orätt: Jag känner en glädjeström, som jag icke vet om det var godt eller icke godt att den fick inrymme hos mig. Och du får lofva mig att vi för evigt afsluta detta ämnel Majken gaf en nästan moderlig smekning åt Thorborgs rodnande kind. Jag gör dig till viljes och tiger, men jag hoppas att evigheten ej blir alltför lång .: Och nu måste vi skynda oss fram. Om vi hafva något att förebrå oss, så är det att vårt samspråk en stund fördröjt ankomsten till våra vänner. O, min Gud, det var illa... Men jag vill hoppas att det ändå ej kan ha varit något orätt, då det icke minskat, utan snarare ökat det varma deltagandet i deras bekymmer, Kom, kom, vi skynda nu dess fortarels I den störa tomma salen på Svartskär, med ett bord i midten och en stol på hvardera sidan, befann sig Emilia sysselsatt att med tillhjelp af Uljana öfver en gammal fönsterpall utspänna en tygstuf, som blifvit öfver på de alldeles orimligt väl betalta täckena. Och med nubben mellan läpparna och hammaren i hand såg hon ej att någon sakta inträdde förrän Uljana, hvars åliggande det var att hålla tyget syft, heit förlägen utropade: Ajia mej, frun, de titta på oss!b Emilia sprang upp från knäböjningen, och då hon fick se hvem det var, kastade hon skyndsamt ifrån sig nubb och hammare och ilade i de utsträckta armarna. Hvarken tårar eller beklaganden hördes från någondera sidan. Nu, mina vänner, sade ungafrun, i de hon gaf Uljana en vink att gå ut, nu, då allt är öfverståndet, ären j åter lika välkom