Aftonbladet – 29 april 1859, sida 3

hjelper oss att förädla den, som vi sätta högst i vårt bjerta.n Af mig — skulle du lära af mig? Liljorna pr Thorborgs kinder gömde sig i en fin Yrosensj Hon såg sig omkring med bäfvan, liksom hon fruktat att någon skulle hört dessa ord. Min Thorborg, skola vi två hafva hemligheter. för hvarandra? Har jag ej så noga följt dig denna vinter... Aldrig har du varit verksammare. Jag vet att snö och is och storm ej hindrat dig att besöka de olyckliga på alla håll, och aldrig var ditt hjerta mera öfversvämmadt af menniskokärlek, men det har ej med samma friska känsla som förr deltagit i ditt verk. Hvarföre har det då varit så? Jo, derföre att det hjerta, som hulpit så många, en gång hjelpte en själ, hvilken tog dess ena hälft med sig, då han lemnade Bottnafjorden. Majken, Majken, kan du bringa mig derhän att blygas för mig sjelf — det är så bittert... Men så gjorde äfven han. Han visade mig att jag, som ni alltid upphöjt, var en mycket felande varelse. Det är just detta... Men, min Gud, jag fruktar att han har alltför rätt, ty... ty till en del hycklar jag just nu... det finnes dock ett hyckleri, hvilket blygsamheten liksom tvingar på en. Å Låt oss ett ögonblick sätta oss här vid stranden, min Thorborg, och låt mig säga dig att det mycket förvånar mig, att en så enkel och rättänkande varelse som du skall inför en vän, en syster, blygas för det du af Gud blifvit väckt till medvetande af det högsta och skönaste, som han gifvit oss: kärleken. Men då man ej har rättighet ... stammade Thorborg. Begär man rättighet att andas? Gud delar gåfvorna. Salige de, som funnit kärleken, som älska, älska mycket! Deras lott blir alltid ljuf, antingen den kläder sig i försakelsen eller