Aftonbladet – 29 april 1859, sida 3

Gud vet... det förekommer mig verkligen som om någonting låge och grodde hos honom — hvad, kan jag ej begripa, och jag aktar mig att fråga. Du sparar dina frågor tills lite längre fram. Om ett par månader är Gudmar icke mera jaktlöjtnant, och då skall farbror Moss kanhända till sluts göra afseende på din långa försakelse och tystnad. Icke mer än nw — ett moln gick öfver Majkens klara ögon — pappa tager aldrig någon tulltjensteman till måg. z Min Gud, Majken, du uttalar ju nu den bestämdaste öfvertygelse att ert jgiftermål aldrig blir utaf ? Det är också min öfvertygelsel sade Majken med. en djupare brytning i rösten ... Men låt oss ej fördystra våra själar i förtid! Jag vill uppehålla mitt mod ... det var endast denna förtroliga stund som ... Majken, Majken, det är ej allt som förr! Det förefaller mig som om din undergifvenhet nu hade någon tillsats, för mig obegriplig. Du älskar Gudmar så högt ...n Ja, min lilla Thorborg, jag älskar honom högt. 2 Och du är riktigt nöjd med honom ? Hur kan du fråga så ? å Jag vet ej. Det var verkligen en egen fråga! Gudmar tillber dig, och hans hela lif går ut på att visa dig sin kärlek... Tror du väl att det finns något offer som han icke skulle hembära din minsta vilja ? Det vore ju oförnuftigt; — Majken rodnade starkt — om endast kärleken skulle verka sådant .. Men låt oss icke tala om mig längre! Kanske är lyckan oss långt närmare än vi nu kunna se. Och skulle den. ej vara det på samma sätt som jag en gång vant mi att betrakta den, så lär jag mig af dig att på jorden finnes mångahanda slags kärlek, som