Aftonbladet – 29 april 1859, sida 3

Det är sant... ja, ja, det är sant!s sade Thorborg sakta, liksom för sig sjelf. Men,, återtog Majken, hvad finnes på jorden som ej kan missbrukas! För en delär kärleken blott en vild hejdlös passion, ledande till mycket som ej kan försvaras: strid, stormar, yrsel — med ett ord elände. Sådan blir ej din kärlek. Behåll den derföre och göm den tills antingen ban, som du gifvit gåfvan, kommer för att i utbyte lemna dig den hälft, som han gömmer, eller tills den så helt och hållet sammansmält med din egen själ att den deri ingår som ett helt med den allmänna eller kristliga kärleken. Nu upplyftade Thorborg sina vackra ögon och såg utan fruktan in i Majkens. Ack, hvad allt detta varit mig gagneligt och godt att höra! Nu vågar jag förtro. dig att jag lidit rysligt vid den minsta skymt af fruktan att just du skulle utgissa min hemlighet, och jag har bäfvat vid att någon skulle ana den... det är en så ljuf lycka att icke längre så mycket behöfva sky sig sjelf ... Tack, 0, tack.. ... Men Gudmar... du kan väl icke — nej, det kan du ej? ? Omöjligt — du sårar mig, om du säger mer... Har aldrig Emilia häntydt derpå?, En gång — det var förliden höst — sedan aldrig, Hon har icke... ... varit så omisskundsam som jag. Men hårda läkemedel äro goda... Nu, säg mig, min Thorborg, hade du icke ett bref någon tid efter hans afresa... Vill du visa mig det? Gerna... Och nu gör det ingenting, om du ser att jag bär det på mig. Thorborg framtog ur fickan en liten silkesbörs och ur den ett bref, läst minst hundra gånger. Jag känner en längtan, sade Majken, att sålunda göra bekantskap med honom. Ett bref från en sådan man, som han är; måste vara en karta öfver hans själv