Aftonbladet – 29 april 1859, sida 3

sällhetens färg, ty det är kärleken sjelf som utgör sällbeten, i det den förädlar oss. Ack, Majken — jag har kanske känt mycket deraf, men jag har ej vågat mig fram med en tanke öfver dess väsende. Sjelfva ordet har kommit mig att darra liksom jag vore en synderska eller på något sätt mindre ren.n Stackars mitt lilla helgonbarn — du en synderska eller en mindre ren varelse för det du blifvit delaktig af den sköna menskliga rättigheten att med särskilt kärlek omfatta ett enda väsende lh S Först, Majken, om du håller af mig, kalla mig aldrig mera helgonbarnet, helgonet eller något för mig så förödmjukande namn ! Hvilken har rättighet att kallas så — och då man icke har det, är det mycket orätt att ej tillbakavisa hvarje sådant uttryck ... jag känner mig besvärad och ledsen, när ni begagnar dem. I detta vill jag göra dig till viljes... Men hvad var det deta ; Du anser icke att, när en qvinna börjar förnimma dessa nya så förunderliga känslor, hon hvarken behötver förakta sig sjelf eller bortskjuta dem med hårdhet? Himmelsvidt långt derifrån! Först och främst är hon ju fullkomligt oskyldig till denna känslas uppväckande? Gnistan tändes utan vår vetskap, och vi se den ej förr än den redan lammar. Och när den så flammar? Dån, återtog Majken, låta vi den i Guds namn upplysa vårt inre i hvarje vinkel och vrå. Vid dess sken se vi mycket bättre våra pligter mot både andra och oss sjelfva. Och vi vårda med innerlig glädje elden, som började brinna utan vår vilja, men som vi frukta att se slockna, då vi en gång vant oss vid den.