Aftonbladet – 28 april 1859, sida 3

den .16 Februari 1783 i baron Björnbergs hus, i. närvaro af baron Fredr. Sparre, Björnberg, baron Bonde och ryttmästaren. Borgenstjerna. Tillställningen. var. densamma, som Björnram alltid brukade, vädret var vackert, stjernKlart och lugnt, alltså gynnande för företaget. Reuterholm lyckades emellertid icke att framkalla mer än några knäppningar, ett par obetydliga bultningar samt några af de så kallade metalliques, liksom när man knäpper uppå silfver,. Några ljusnaER visade sig visserligen äfven, . men euterholm änmärker sjelf, att som månskenet trängde genom gardinen, kunde detta vara en synvilla. Sparre, som aldrig förr varit i tillfälle att höra några. annoncer, var för öfrigt särdeles glad äfven öfver detta lilla, söm vankades. Reuterholms anteckningar till beskrifningen öfver detta hans lärospån i det magiska frimureriet äro ganska upplysande för karakteriserandet af den ståndpunkt; hvarpåhan och många med honom af det högre borgerskapet sig befunno. Han finner att i sjelfva verket ;kunde han, -som aldrig förr -befattat sig med andars frammanande på. egen hand, näppeligen mer begära, än hvad vid: detta tillfälle åstadkommits, helst dervid begagnades ett fAera gånger förut nyttjadt — nyckelbenn. Björnram bade för öfrigt efteråt försäkrat att redan efter detta lärospån att döma, vore dock han, Reuterholm, född till andarnes kömmunikation,. Han hade under arbetet visserligen känt mycken oro och en viss noppression öfver bröstet, men hade dock föreställt sig saken svårare, än den-var. (Björnram hade den oförskämdheten att härvid säga Reuterholm, att ban, Björnram, under hela tiden Reuterholts arbete stod på, hade pinats som en masko, och alltid — tillägger Reuterholm — hade Björnram. ensam dragit all dermed följande tunga och last, på det Jag ej första gången skulle råka i allt för hård frestelsen.) Han hade under operationeh flera gånger måst nyttja de appellerande orden, men deremot icke haft behof af de repellerande. För öfrigt hade han varit försedd med en tillbörlig arbetsdosan, hvarjebanda attraherande species... (oläsligt ord) samt Björnrards eget magiska pennfoder. Han tröstar sig slutligen med att detta slags .arbeten aldrig rätt väl lyckas, förr än man gör dem tredje gången, och att det mycket betor på om nyckelbenet ej är för mycket bräkadt. -(Reuterholm säger sig också följande däg bafva till kyrkogården återburit det ben derifrån, som nu i fulla 4 månader varit i vårt förvar,. Reuterholm var af hela. confråriet den förste, som af Björnram initierades i den högre vetenskapen, och han visste också att sätta värde på detta företräde. Många andra af bröderna borde rätteligen haft denna pråferace — skrifver han, helst de äro äldre och det egentligen: ej är förr än vid 30 års ålder rätta. arbetsklockan. slår. Näst efter Rehterholm synes hertig Carl hafva: varit den lycklige, mär han, enligt Reuterholms arbetsjournäl, ett par månader sednare, natten till den 17 ! April, äfven han, utförde ett sjelfständigt mabkiskt arbete (alltid med Björnrams tillåtelse) i sitt sanctuarium på slottet, i öfvervaro af bäronerna Ruuth, Björnberg och Reuterholm. Scenen densamma; men i stället för. nyckelbenet begagnades denna gång den dödskalle, som vi sett Björnram vid ett föregående tillfälle rata. : Detta hertigens .arbete var af det slag, som magien kallar skallarbete; det gaf icke stora resultater, dels derföre att det var hertigens lärospån, dels kanhända äfven derföre att hufvudet;ej dugde stort, men man fick dock några ganska vackra annoncer, några dunkla, moln och -ett par rätt dugtiga smällar. Björnram upplyste sedan att :.höfvudskallen verkligen varit mycket dålig,, efter. den uppenbart varit tagen efter ett qvinfolk. (1) Ännu en omständighet bör tagas i billigtsbetraktande: under sjelfva städandet och. rökandet äf tummetihade nemligen hertigehs — stora hund Mustapha varit nära att intränga i helgedomen; hvilket — säger Reuterholm — ensamt skulle kunnat förderfva det bästa arbete och således förmodligen äfven lärer i betydlig motto hafva skadat detta,. Med afseende på den särskilta arten af de s.k: .skallarbeten gifver Reuterholm den upplysning, att .dervid icke begagnas den skrifna sedeln och att Uer prononceras andra ord: men pennfodralet med nålarne brukas äfven der, liksom bibeln, upps!agen vid samma kapitel; oman -må noga akta sig att handterd dödskallen med-bara händerna; man pådrager sig derföre ett.par nyarhvita handskar. Björnrams . förhållande till :-konungen sjelt hade sfrån början varit särdeles intimt; vi hafva sett hur hån redan vid sin första presentation för monarken talade temligen fritt med: honom, och han har säkerligen icke förfelat sin afsigt, att med denna djerfva-frispråkighet imponera på Gustaf och låta honom här känna bin öfverman i det: högre ohämnbara. Genom en profetia, som han den 27 December 1781 öfverlemnade-åt konungeo i ett med sitt sigill högtidligen:försegladt papper, att först öppnas den -16 Juli följande år, hade Björnram förstått att. sätta Gustaf i ett visst oroligt underdånighetsförhållande till honom, Björnram,och de ans dar, öfver hvilka hån disponerade. Det är förmodligen still denna profetia det syftäs i Schinkel-Bergmans Minnen (del. 1 sid. 358), dervid det tillika uttalas den förmodan, att konungen, till väsentlig del just genom sin fruktan för de Björnramska förutsägelserna (ocktadt shan ju ännu! då !ej kände deras innehåll), hade låtit -beveka sig till en försoning med sin mor vid dennas dödsläger i första -dagarne af: Juli 1782. (Man erinrar ig att profetian ej. finge öppnas förr, än den 16 Juli, och detta råkade just bli samma dag enkedrottningen afsomnade. Vi vilja ej afgöra huruvida Minnenas utgifvare här har träffat det riktiga, men i hvad fall som helst ; må vi tillstå, att det i hög grad förefaller sannolikt, att Gustaf, om icke förr, så efter att ändtligen-hafva tagit kännedom af den björnramska profetian, genast må hafva tagit sin band ifrån profeten. Vi hafva tillfälligtvis tillhands en kopia af denna förfärliga spå