Aftonbladet – 27 april 1859, sida 2

En annan sak vore det du, Gädda, om Mossen ville taga ett tag i roret. Han kunde ännu få skutan opp i vinden. : Mossen — nej då, han är inte begifven på att vara rorsman i sjönöd. Mossen är ändå ingen elak man.n Nej, inte så utarribelt att han inte kan se sej om efter likar... O han är en sådan man som, antingen han vänder sej fram eller bak, bara ser sej sjelfver. Men som vi inte vidare kan gagna våra sorgevänner, så må vi så-godt tänka på att koljan alldeles går i kras Jan, menade lots-far med en half suck, det nöttar inte dem att vi svälter oss. Men jag tror inte att en bör ta sej några förnöjligheter, när de, som en kär hafver, ä stadda i sin vedermöda. Huru menar du — skulle vi inte låta fisken simma? Skulle vi baratugga torra hafrebrödet pån? Nog kunde det smaka skönt — jag säger inte annat, Gädda — men jag tycker att det på denne dagen bär mej emot. Du var inte i kyrkan, dul Ja, du har dina siktefinå tankar, du, som jag skäms för att inte också ha haft... Låt oss nu gå till bords! Flaskan står redan på sin plats med tumlarne bredvid sej — men jag skall skjuta bort henne... Låt oss börja! Gubbarna ställde sig vid hvar sin bordsända, ströko pickelhättan af örat, och hållande henne mellan de andäktigt ihopknäppta 1jinaderna, läste de båda högt: Mat i Jesu namnb Hvarpå de satte sig. KS Koljan, potatisen och löksåsen rökte från hvar sitt kärl. Under tystnad läto de faten gå från hand till hand, och under samma. tystnad började ätningen. Slutligen tog Gädda till ordet: