Aftonbladet – 27 april 1859, sida 2

Moldau-wallachiska förhållanden. TIL. Man gör i England Donaufurstendömena orätt, men det värsta är att man gör det med vett och vilja. England inser fullkomligt, att såframt de rumänska furstendömena verkligen förena sig, hvilket är första steget till att helt och hållet emancipera sig från Turkiet, är en af det turkiska rikets hörnstenar undanstött och tidpunkten för det osmanska väldets totala upplösning bragt betydligt närmare. Men England vill å tout prix hafva en osmansk stat och helstat, så länge det möjligen kan låta sig göra; ej af öfverdrifven kärlek för ett statskomplex, som innehåller så mycken ohjelplig ruttenhet och hvars hela väsen är af den natur, att det fria Albion omöjligt af hjertat kan nära någon sympati derför, men af jalou sie mot de andra makter, hvilka helst såge det turkiska riket redan i morgon utstruket från Europas politiska karta, Redan detinflytande, Frankrike sedan freden förstått att vinna vid Bosporen, förstör de engelska statsmännens och — köpmännens goda nattro; från den stund en europeisk civilisation, ej en konstlad och efterapad, utan verklig, installerar sig i Konstantinopel, från den stund detta osmanska rike på fullt allvar blir vöppnadts, ej blott för europeisk handel, men europeisk industri, kommer Orienten att blifva en stor, en ofantlig marknad för hela verlden och ettytterst lönande fält att exploitera för den förstkommande. England vet det ganska väl, att ensamt om dennamarknad, liksom om dessa omätliga resurser (nu till ingen nytta) af säd, boniull, silke, olja, koppär, stenkol m. m., kunde det icke få bli; Frankrike specielt har, som nyss sagdt, redan för mycket örugrtag. på detta håll, för att icke åtminstone skola Tyckas 1 att få dela, men hvarje fransk ångmaskin, kastande sina hvirftar ur en fabriksskorsten på Bosporens stränder, skall ge de engelska manufakturerna ett bekymmer. Det vill då hellre. detta i hvarje sekund af sin tillvaro beräknande England, ha det som det är. Det har då ännu alltid den chance att genom intriger eller maktspråk kunna tillocka sig eller tilltruga sig sådana befallningar från en eländig divan, hvarigenom dess — Englands — intressen i åen öfriga Orienten (läs bland annat historien om den egyptiska Suezkanalen !) blifva någorlunda bevarade och tillfredsstälda. Och detta går framför allt annat! Alltså, för England är Portens integritet en fråga af alldeles personligt och egoistiskt iutresse. Af denna framgår ganska konseqvent