Aftonbladet – 27 april 1859, sida 2

———— —.—-. .:.r:rrrirso— och sökt lifva Hjelm, men det lyckades honom ej. Hjelms stumma nickning och matta sinåleende eller halfva ord visade att han knappast följde med de ämnen Gudmar kunde ha framkastat. Och dervid sjönk icke sällan äfven Gudmars mod, Han tänkte, tänkte om igen, att det kanske berott på honom ensam att hålla vännen uppe. Och så skyndade han sin väg för att icke tänka alltför mycket. Lyckligtvis kommo med våren de gamla göromålen, resorna och beslagen. : Men vid Hjelms sida stod oupphörligt och outtröttlig en engel, vakande, spanande och kärleksfull. Det var bans hustru. Aldrig hade hon högre älskat sin Åke, men heller aldrig högre behöft hans kärlek. Hos ingendera uttalade sig känslorna i flödande ord, men mycket i handling. Inom sig sörjde de för hvarandra. Den sorgen gömdes dock för dagsljuset. ; Jösses mej, lotsfar, så länge du varit i kyrkan! Fisken är rättnu sönderkokt, och Jöksåsen är intorkad. Så helsade gamle Gädda brorskamraten, då snipan stötte mot Ufklippan och gubben kommit upp på sin fasta borg. Ja gu, kan du tro att jag haft skäl för den dröjestunden! Vi ska i dag, du, läsa tre kapitel i helga skriften. Hå, hå, anar att något är på färde. Har Majblomstret sjuknat? , Nej, gud ske lof... Men vi gå in först, så jag får sätta hättan på mej och kasta af kyrkerocken. Så fort detta skett, återtog Gädda med ängslig nyfikefhet: Aldrig kan väl Mossen vara död? tlan — tycker du det! Jag vill inte tänka på att vår hederlige