Aftonbladet – 26 april 1859, sida 2

som förr till alla sina fattiga och alla sina vänner. Men hos hvar och en tärde bekymret. Kapellpredikanten såg med öppna ögon att hans lampv fått ett sår i hjertat, om hvilket ingen kunde tala, samt att sonen icke mera såg så glad ut, då han under de långa söndagsaftnarne efter återkomsten från Qville kyrka gick fram och åter i det lilla sällskapsrummet. Gudmar kände. ett stygn, som icke ofta ville släppa honom, för det vigtiga samtals skull han på hösten haft med sin Majken och som han dock ingenting kunde göra vid. Omöjligt var det att blifva köpman, men möjligt deremot var att han aldrig skulle slippa grubbla öfver att han i motsatt fall kanske genast kunde ha blifvit gift med den qvinna, som han allt mer och mer älskade och hvilken aldrig med ett tusendels ord syftade på detta möte, hvilket så mycket mer grämde Gudmar som det gjort slut på allt ljufligt tal om tiden för giftermålet. Hände det honom någon gång att syfta ditåt, svarade Majken ingenting. Skämtet och förhoppningarne hade tystnat. Och Thorborg? Ja, Thorborg — var hon lottiös? Bad hon nu så ostörd af egna rörelser som fordom för de arma själar, som hon tröstade vid deras utgång ur lifvet. Nej, hon hviskade nu mången gång, men så sakta, att blott de kunde höra henne: Bed för mig deruppel, Och till och med Vivika hade sitt kors att bära på, fastän hon syntes vara till för att blott förtreta sig sjelf och andra. Emellan uppehållen vid spisen och spinnrocken var hon bittert bekymrad derföre att hon såg huru hennes husbondfolk, som hon i grunden så högt älskade, icke voro sådana ,invärtes som de syntes utanpå. Dessutom hade bon också en naggande oro för de fem specieriksdalrarne. Ännu var icke beslut fattadt om de skulle lånas ut på ränta eller ej. Kanske kunde klockarn låna ut dem till någon person, som icke var litandes påv. Emellertid lågo de räntelösa i kistlerken — det var för brydsamt, och så mycket mer brydsamt som