Aftonbladet – 26 april 1859, sida 2

Bäste kapten Geistern, säg mig icke något elakt i det allra sista ! Thorborg kämpade med sin rörelse. Det var ni sjelf som påskyndade mig, och klokt var. det. Ty vårt samtal må vrida :sig hur som helst, så fängslar det mig alltid qvar, och jag bör icke nu längre gifva vika för den frestelsen. Är det med så lättsinniga ord vi skola skiljas ? Lättsinniga — nej, vid Gud, det voro de icke! Och hör nu ett par andra ord från min själs innersta djup ... Tack för allt hvad ni varit för mig! Ni har gjort mig långt mera godt än er bror, som räddat mitt lif. Lifvet är ej svårt att afstå från, då det icke synes hafva mera att gifva. Men ni blef för mig detsamma som ett nytt lifselixir. Droppe efter droppe har ni gjutit annatblod i ådrorna. Det var icke helgonet som åstadkom detta underverk: det var den lilla älfqvinnan som hade så många resurser, att hon knappt behöfde välja för att finna någon nyttig, om nyttan också icke visade sig för stunden. Vill ni antaga dessa uttryck som bevis på att ni icke behöfver ångra det goda, som ni gjort främlingen ? Kapten Geistern, kapten Geistern, jag vill uppriktigt tacka Gud derför att det lyckats I Tillåt mig nu att till afsked få kyssa båda era händer ...... Må Gud beskydda er till min återkomst ... Ni får icke glömma mig — jag skulle icke uthärda det! Nej, hviskade hon, ået sker icke heller.. Nästa sekund var käptenen ur rummet. Thorborg trodde att hon borde följa: ho. nom ut, men hon förmådde det ej. Och Vivika var den enda som representerade husets gästfrihet för den bortfarande. 13 KAPITLET. Hvad lots-far hade hört i kyrkan. Det var den första Maj. Fem månader har gått in i och åter. ur ti