Aftonbladet – 26 april 1859, sida 2

kl ådömas; utan blef, med stöd af kungliga brefvet den 9 Mars 1826, till vederbörande öfverlemnadt att om honom taga vård, så att han ej må blifva vådlig för allmänna säkerheten. Utslaget är understäldt krigshofrättens pröfning och skärskådan. ) Vid genomläsningen af ofvanstående redogörelse för sundhetskollegii utlåtande och krigsrättens dom, förutsatt att den är riktig, är man i verklig förlägenhet om, hvilket man mest skall beundra, antingen det skarpsinne i slutkonst, som röjer sig i sundhetskollegii förklaring, att soldaten Fläcks ihärdiga vägran att endast i en trosfråga (besinna bara i en trosfråga!) efterkomma mottagna order? vittnar om bristande förmåga hos honom att fritt bestämma sina handlingar, med ett ord om sinnesrubbning, eller den tappra krigsrättens dom, som: öfverlemnar honom till vederbörandes vård, ?på det han ej må blifva farlig för allmänna säkerheten?. Vi måste för vår del bekänna, aft vi sällan sett någonting så egnadt att hos alla tänkande väcka på en gång åtlöje och den djupaste harm, som de begge ofvannämnde myndigheternas åtgöranden i denna sak. Må man blott komma ihåg hvad frågan rör. En soldat, som hittills till sitt befäls synnerliga belåtenhet fullgjort sina skyldigheter, får samvetsbetänkligheter attbevista gudstjensten efter statskyrkans bruk, emedan det strider mot: den religionsbekännelses läror, till hvilken han bekänner sig. Hans uteblifvande från gudstjensten stämplas af hans kompanichef som orderbrott, oaktadt, såsom vi för några dagar sedan utförligt sökte visa, hvarken krigsartiklarne eller tjenstgöringsreglementet gifver stöd för en sådan tolkning. Han insättes i fängelse; och krigsrätt inkallas för att döma öfver hans förmenta förbrytelse. ) Krigsrättens medlemmar, som förmodligen kommit till insigt af det absurda, om ej af det olagliga i förfarandet, taga, för att rädda sig ur förlägenheten, den utvägen att rådfråga sundhetskollegium, om en soldat, som för någonting så obetydligt som sin religiösa tros skull kan våga någonting så oerhördt som att vägra efterkomma en order om kyrkogång af sin kapten, kan anses vara vid sina sinnens fulla bruk. Det välvisa kollegiet sviker dem ej heller i-deras nöd... Det kommer dem ganska riktigt till bjelp med just det svar, hvarpå de hoppats, och rätten fäller på grund deraf det utslag, att soldaten skall tagas i vederbörandes vård. Det är under denna oskyldiga fras krigsrätten gömmer den förfärliga meningen af sitt domslut. I tydliga ord uttalad, lyder den: mannen skall insättas på dårhus. Lyckligtvis är det dock ej denna hufvudlösa krigsrätt som i sista instansen skall afgöra öfver soldatens öde, och på samma gång äfven deröfver, huruvida svenska nationen skall framstå inför utlandet som en nation af vanvettingar. Vi hafva ännu så mycket förtroende till förnuftet och lagskipningsförmågan hos en svensk domstol, att vi äro förvissade, att krigshofrätten, hvars pröfning saken blifvit understäld, skall genast upphäfva det i så hög grad afvita utslaget och förordna om soldatens ställande på fri fot. Särskilt våga vi hemställa till justitiekanslern och rikets ständers justitieombudsman, i deras egenskap af högsta vårdare af lagskipningen i landet, om ej det sätt, hvarpå så väl sundhetskollegium som krigsrätten tillvägagått-i denha sak, är af den betänkliga beskaffenhet, att det, till skydd för lagen och den personliga säkerheten i landet, bör på det allvarligaste beifras. Skulle nemligen endast på grund af ett så lösligt utlåtande, som sundhetskollegii ifrågavarande, det blifva en sed vid våra domstolar att förpassa medborgare till dårhuset, så snart ej deras religiösa åsigter öfverensstämde med en kompanichefs celler det ärade kollegjii te: sketen är ottan boil ALS SÄ