Aftonbladet – 23 april 1859, sida 3

Jo, jag hörde det.n Och ville ändå icke vända er? Ursäkta mig... Det var ingen uppsåtlig oartighet. ! En kort tystnad ingick. Den bröts af Geistern som återtog: Jag har i dag — äfven under mina besök deruppe på tempelgården — mycket tänkt på vår korta, men innehållsrika bekantskap. Den är blott två månader gammal, men den har varit så ovanlig, att den ej kan glömmas — känner ni-det äfven så? Naturligtvis — särdeles efter. vårt. sista möte på strandvägen för några. dagar sedan. Jag skulle mera älskat att höra er säga: Naturligtvis, emedan vårt första möte liksom afgjorde den sakenb Nej, så borde jag icke svara. Jag handlade vid det tillfället. helt och hållet efter den instinkt, som man: ofta i vigtiga ögonblick ledes af och om hvilken jag tror att den nedstiger ofvanifrån. Icke anade jag hvem jag skulle träffa! Jag kom af vanlig menniskokärlek. Förstås — men när ni kände igen mig...n Nu är det: ju ni sjelf som för samtalet på detta ämne, hvilket vi borde banlysa. Det är blott för afskedets skull... Och när ni kände igen mig? Ja, då handlade jag ovillkorligt efter den instinkt, som Gud ned!ade hos mig. Hvad jag tillät mig var ett vågadt försök, kanhända djerft för en.ung qvinna. Men när man tror fast på Gud och på de krafter, han förlänar oss för vissa ändamål, då äro vi ej: rädda. Jag måste rycka er från smärta till. smärta, om jag ville återgifva: er begäret till lifvet. Ni kan ej klandra mig härför, hoppas jag? Nej, det skulle jag i sanning -icke.våga. Det var mod, själsnärvaro, ädelhet, framför