Aftonbladet – 23 april 1859, sida 2

Denna gång förstod kapten Geistern äfven att höra på sin värds upputsåde historier, och genom att sjelf berätta ett par från sitt sjölif gjorde han gubben i den grad nöjd och bevågen, att han tillät sig supponera att han och kapten Geistern vid nästa möte skulle komma att ingå en ordentlig vänskapstraktat. Men efter middagen hade -kapellpredikanten först middagsluren och sedan predikan att tänka på. Det var lördagsafton. Kapten Geistern skulle, såsom vi redan nämt, stanna till följande morgon, men han trodde sig icke blifva färdig så tidigt som löjtnanten, hvilken skulle till Qville kyrka för att träffa sin väna mö, Löjtnanten var icke heller å sin sida särdeles angelägen om sällskap. Ensam kunde han rida så fort han ville, och han var mäkta ängslig för detta nästa möte. Också gaf han sig åstad tidigt på morgonen, ty aldrig kunde han fort nog få den öfvertygelsen, att han fått riktig förlåtelse för sin märkvärdiga kraftyttring att både motstå hennes förslag och meddela henne alla skälen dextill. Emellertid hade ångern ej haft någonting att bestyra med honom, utom för så vidt att han gjort den dumma resan till Göteborg — och på det hela var den icke heller någon dumhet: den påskyndade bestämdt kontrollörstjensten och förvissade honom dessutom att han kunde lita på sig sjelf att aldrig svika sina ingångna pligter, hvilken frestelse än förestod honom. j Kapellpredikanten hade tagit ett hjertligt farväl af gästen innan han gick till kyrkan, dit de följdes åt, emedan kaptenen, som likväl redan varit der tidigt på morgonen, troligen ville dröja qvar utanföre och afvakta tolkets ingång.