Aftonbladet – 23 april 1859, sida 2

Kaptenen bugade sig. Om jag kunde minnas att jag under vära många strider en enda gång fått behålla segern, skulle jag kanhända ha lust att ånyo pröfva mina vapen, men nu anser jag bäst att redan på förband nedlägga dem. Vid detta svar spände kapellpredikanten upp både ögon och öron. He... hvad bör jag... Kära pappa, vi skulle ju gå till bordet nu! Det har jag ingenting emot. Men, vid de gamle gudar och den store Bullaroxen, var det icke trefligt och lustigt att just ulfven skulle beklaga sig öfver lammet .. bra, dotter min... det är bättreså, än om det varit tvärtom., Men, kära pappa, svarade den unga flickan småleende, nog kan pappa föreställa sig att kapten Geistern och jag icke alltid kunnat lefva på fredsfot. Tvärtom ha vi haftså mycken olikhet i åsigter, tankar och känslor, att vi icke kunnat vara tillsammans utan att dessa kantigheter kommit i beröring med hvarandra. : Allt bättre och bättre! Mitt lam blir slutligen en verklig Thorborg, som försvarar sin borg. s å Ja, var förvissad att hon har rod nog till det ! inföll kaptenen. Supen kallnar, mina herrarl ropade löjtnanten från matrummet: re Denna gång skola vi likväl icke skildra middagen på kapellgården. Vare nog sagdt att Thorborg utvecklade ett helt och hållet nytt behag som värdinna. Hon var iflig, artig, uttalade sina meningar med bestämdhet, men inlade ej i denna något, som minsta mån gaf tillkänna att hon medden yvinliga älskvärdheten förenade högre preentioner. En synbar belåtenhet återspeglade sig också på alla bordsgästernas ansigten.