Aftonbladet – 23 april 1859, sida 2

gammal, visst icke illa sedd bekantskap, skakade värdens framräckta hand. Tack, kaptvn Geistern, för att kapten återkom! Sista besöket var så kort, att jag ej hann säga många ord om vårt samtal deruppe på son mins rum. Men hufvudmeningen är att, innan herr kaptenen för sista gången stiger öfver tröskeln, säga att jag ofta är en gammal hetlefrad narr och således... Nej, vid Gud, jag tillåter icke ett ord vidare, och jag försäkrar herr pastorn af fullkomligaste öfvertygelse, att hvad som då skedde var till alla parternas bästa... Men en annan sak deremot vill jag motsäga, den nemligen, att det skulle vara sista gången jag inträder i kapellgården. Tvärtom är jag förvissad att kapellets herde och hela dess omgifning på Guds makt lefver och regerar ännu nästa år. Se så der, herr kaptenen har ju blifvit en hel menniska... Stig nu in och låt oss tömma min sista konstantiabutelj, som dotter min icke blygdes att röfva ifrån mig för resan till Ufklippan, men som hon lyckligtvis hade med sig hem igen. . I dag skall jag icke heller försmå den, herr pastor, och vid mitt nästa besök lofvar jag medföra en passande uppsättning åt källaren. Emellertid får jag ju göra början genom en liten sändning från Göteborg. Bedröfva mig ej med ett afslagI Sådant skulle illa anstå den kristliga ödmjukhetens apostel... Nå, nu äro vi framme id förmaket... Jag trodde dotter min var .. Lammet, Lammet — hvar håller åu till? Är det mamsell Thorborg som skall uppbära den benämningen? fJa, har kapten Geistern något att anmärka emot den ? frågade Thorbörg, som med en fin rodnad ochen glad blick kom in från matrummet.