Aftonbladet – 23 april 1859, sida 2

hvad har det i alla fall att göra med Hjelmska frågan ? Jag hade vant mig vid att höra hennes tankar, och jag kunde icke låta bli att meddela henne angifvelsebrefvet, hvilket hon sjelf lemnade mig. Ack, stackars flicka, nu förstår jag hvarföre hon var så förvirrad och bddröfvad aftonen före visitationsdagen... Ursäkta mig, kapten Geistern — men då ni icke var besluten att följa hennes råd, hvilka icke kunde vara annorlunda än, som ni sade, milda och förnuftiga, så var det orätt af er att inkasta i hennes själ detta tvedrägtsfrö.n Den förebråelsen är ej orättvis. Men ni kan lita på att hon fullkomligt förstår konsten att försvara både sig sjelf och sina satser. Aldrig, vid lefvande guden, har någon menniska sagt mig så skarpa sanningar, men jag aktar henne icke mindre för det — tvärtom. Skarpa, kapten Geistern, är troligen icke rätta ordet. Men sanningen, då vi ej tycka om att höra den — och det tror jag att vi sällan göra — förefaller oss alltid skarp. Jag fruktar att ni något underkänner hennes verkliga värde. Var lugn, var lugn! Jag bedömmer henne annorlunda än ni alla, men åtminstone i mina egna ögon underkänner jag visst icke hennes värde...,. Ah, se nu äro vi framme... och här kommer herr kapellpredikanten sjelf ut på trappan. Herrarne sprungo ur åkdonets Gudmar var icke rätt en e med sig sjelf om han skulle vara belåten eller missnöjd med det sätt, hvarpå kaptenen vidrört sina tankar om Thorborg. Han föresatte sig dock att icke vidare tänka på saken, tills han talat med Majken. Emellertid sprang han förut in, under det kaptenen, med utseendet af en