Aftonbladet – 21 april 1859, sida 3

t Nu skyndade jag åstad till Westerås. Jag it) hade bara 3 minuter, jag måste springa, jag blef andtruten — — — — och så vaknade sljag från min dröm och fann mig liggande i -) min goda säng. ; a Några ord om de Greiffska papperen Dessa — en tid. bortåt — under spänd förväntan så mycket omtalade papper, hafva då ändtligen. blifvit synliga i tryck. . Om ar.betet i sin helhetskan i korthet sägas: attdet t l innehåller föga historiskt nytt, men så myc-Jket merashvad. man, förstår undef benämninIgen jagthistorier, dikterade en del af partiToviljan; en del af skrytet öfver deltagandet i Jen vigtige händelse, der man af slunipen drefs fram att lysa med sin — armstyrkå. Jemför man denna skrift med den berättelse, som författaren förut afgifvit om sin befat ning vid konung Gustaf IV Adolfs arresterandeden 13 Mars 1809, så märker man flera hvarandra motsägande uppgifter, utom åtskilliga nt tillkomna tillsatser af sårande invektiver och kränkande men obevista beskyllningar mot medlemmar .af..vestra armån. Det var väl i akt och mening att göra dessa tillvitelser svårate att: vederlägga och att-sjelf komma ifrån förutsedda, mindre behagliga sammanstötningar, som författaren beslöt att hans papper. ej skulle på 50 år få skåda dagsljuset, under hopp, att hvad de obestyrkt innehöllo skulle; i likhet med vissa viner, ligga till sig. Uti den nu anförda relationen, gör sig författaren skyldig till en oförlåtlig glömska, då han framhåller sin bedrift i slottshvalfvet, utan att ens nämna den person, .som då kom honom till hjelp; och utom hvilken helt säkert hr v. Greiff stannat vid halfgjordt arbötc. Det torde väl här varit på sin plats att detta handtag blifvit åtminstone antydt, så att-niyot af det myckna beröm författaren tillegnar sig sjelf, då han sid. 31 och 32 yttrar: satt jag gjort revolutionsmännen den största tjenst, derom vittnade deras (Adlercreutz cch hans adjutanter?) bleka kinder och tafatta handlöshet, då de ändtligen i slottshvalfvct träffade mig med konungen; att jag gjort det allmänna en stor tjenst och nytta, bevisas ostridigt deraf, att genom blottställande af eget lif, all blodsutgjutelse, alla (!) skakningar och ett inbördes krig förekoms, sant positivt deraf, att riket efter katastrofen ehöll lugn, trygghet, förbättrade grundlagar; 0. 8. v. kunnat kömnia en dertill förtjent till godo, helst som det ju ändå återstått tillräck-. ligt för eget husbehof och egen tillfredsställelse. För att godtgöra hvad författaren i detta fall uraktlåtit, anföra vi följande: då konungen, som fånge, flydde med general Strömfelts värja och Adlercreutz härom fått: underrättelse, skyndade han och De la Grange efter den flyende ... Flera gånger upptäcktes konungen i slottstrapporna, då han en gång kastade en ring med nycklar mot ansigtet på Adlercreutz, en, annan gång. sin klocka, för att. hejda honom i farten, och under detta träffade konungen en trappa och försvann. Adlercreutz ;och De la. Crange fortskyndade sitt lopp, tills de nedkommo i Logårdshvalf: vet, då den förstnämde . fick se en skymt af konunger, i det han. ineprang i Lejonbackshvalfvet, men Adlerereutz förmådde ej af trötthet fortsätta fasttagningsförsöket, utan sade flåsande till De la-Grange:. Skynda, jag orkar ej mer. Med blixtens hastghet ilade De la Grange till det (af Adlercreutz) anvista stället, der han finner konungen och Greiff, båda af den Strömfeltska värjan (som konungen i sitt häftiga lopp stuckit in i Greiffs rockärm) så fastläste, att de omöjligt kunde komma ifrån hvandra, En stor, axelbred vedbärare hade, vid konungens rop, tillkommit och fattat tag i Greiffs axlar, allt i begrepp att befria den fångne konungen. I den häftiga fart De la Grange då var, gifver han vedbäraren en så kraftig stöt, att han blef sträckt till marken, då värjan lossnade ur handemw på konungen -och -drogs. ur: rockärmen, hvarefter De la Grange och Greiff gemensamt uppburo konungen till dess rum i slottet. (De la Grange. Berättelse om dess-deltagande i Gustaf Adolfs arrestering den,.13, Mars.) Här bör ej förbigåsDe la Grahges beteende, när v. Greiffs pensionsfråga -förekom på Riddarhuset. Greiff .gick då i sällskap med major Silfverstolpe -till De da Grange, som stod och talade med landshöfdingen Carl Flach jemte ;flera: andrä, och bad honom vänskapsfullt att; ehuru lika kompetent till den ifrågavarande pensionen, soi j han, i dag förblifva passivn. Efter några bevekande framställningar lofvade Dela Grange det, under förbehåll likväl, att hans handlirg den 13 Mars: 1809 måtte qvarstå för hist:riens räkning såsom fullt gällande, och hvilket sanningsenligt kan inhemtas, så väl af De la Granges till Adlercreutz ingifna rapport strax efter revolutionen, som i repliken på von Greiffs biografi, tecknad i. Granskaren. Af insinuationerna. mot åtskilliga af vestra armåns medlemmar vilja vi nu endast undersöka halten hos den mest lömska,af dem, nemligenden, uti hvilken författaren. påstår att man inom detta läger umgicks med plan: n att göra sig.af. med kongl..dynastien, a!lt likväl obestyrkt —-och då .ej ett enda drig kan anföras -mot denna armå, att någon det glömde hvad han var skyldig en person i Gustaf Adolfs. olyckliga och beklagansvärda ställning. ITakttog man samma moderation inom den krets hr Greiff tillhörde den 13 Mars? Sjelf berättar han, huru i hans ordres stod: att, om jag inte fann någon tjenligate å och säkrare plats (på Gripsholm), skulle konung gen inrymmas uti Eric den 14:des arrestv ly Hvem afgaf denna ördres? Åtminstone ingen jili inom vestra.armån, : d 0 F Å oo Oommt 0 katl bo het jul — DR mm ÖR nr Ft fig Att ett mindre grannlaga sätt emot den fångne konubgen understundom egde rum, kan ej bestridas; .men saker till detta gjordelt sig ingen -inom nyssnämde, kår,-.såsom tilll AR rare Endast