Aftonbladet – 20 april 1859, sida 3

sig väl gällande, derom vittnade den bifallsstorm, som utbröt vid arians slut, hvarefter äfven den talangfulla sångerskan blef framropad. Den aria ur Sacchinis Oedipe å Colonne?, som sjöngs af hr Nordlund, var en ovanlig och i mer än ett hänseende intressant företeelse, då icke mången torde kunna erinra sig den tid -dåSaechinis namn stod att läsa på våra -konsertprogrammer och då sjelfva ämnet, hvaraf denna aria utgjorde en del, nemligen: sagan om Oedipus och det tragiska fatum, som rufvade öfver hans lif, ifrån urminnes tider sysselsatt litteraturens och konstens heroer, allt ifrån Eschylus och Euripides, hvilkas tragedier öfver detta ämne gått förlorade för efterverlden, Sofokles och Seneca ända till. Voltaire, som deröfver skref ett sorgespel, och Sacchini, som musikaliskt behandlat samma ämne i operastil. Uti den ifrågavarande arian yttrar sig Oedipus i bestraffande ordalag till sina maktlystna söner, som sedan, enligt faderns förutsägelse, döda hvarandra i envigeskamp, och talar med ömhet om sin dotter Antigone såsom sin enda tröst. (Om Ismene, Oedipi andra dotter, förmäler texten intet). Likasom Cimarosa gifver oss genom den geniala humorn i Det hemliga giftermålet ett bevis på att den nyitalienska buffa-genren på långt när icke. hinner den äldre i intensif komisk kraft, så visar oss Sacchini genom den sublima höghet och den melodiska skönhet, som utmärka nämde. aria, hurusom den äldre italienska seriastilens skapelser stå! långt framom de vattenhaltiga fostren af den nyare. Arian sjöngs af hr Nordlund på ett i flera hänseenden förtjenstfullt sätt, dock saknade man understundom den nyansering af det deklamatoriska: uttrycket, som här är af största vigt och utan hvilken en helgjuten effekt deraf icke kan åstadkommas. Hr konsertmästaren Randel spelade ett första allegro ur en violinkonsert af R. Kreutzer och belönades med mycket bifall för sitt varma och flärdfria föredrag. Konsertens tredje afdelning utgjordes af Lamartines något hyperboliska Hymne de la nuit med svensk text och med musik af den produktive och vidtbereste Sigismund Neukomm, som år 1807 äfven besökte Stockhotm och då utnämdes till medlem af musikaliska akademien härstädes. Utförandet af denna i oratoriistil hållna komposition, som för någon tid sedan utfördes af musikaliska akademiens elever och hvari solopartierna nu gåfvos af mll Röske samt hrr Strandberg och Nordlund, och körerna af kongl. teaterns korpersonal, vittnade om en noggrann inöfning. Konserten, som var temligen talrikt besökt, bevistades af den kongl. familjen. Hr Elvers konsert egde i förgår afton rum i De la Croixs salong, hvarvid konsertgifvaren utförde :en violinkonsert af A. Michaelson, en annan af Mayseder samt variationer för violin af Kallivoda. Vi hafva redan efter en af hr Elvers föregående konsexter varit i tillfälle att yttra några ord om de flera förtjenstfulla egenskaper, som röjas i den förstnämda kompositionen, som sedandess likväl undergått någon omarbetning och erhållit en rikare instrumentering. Af de tvenne öfriga violin pjeserna af konsertgifvarens favoritkompositörer, Maysederoch Kallivoda, torde den sednares vackra variationer böra nämnas i främsta rummet. Det var äfven företrädesvis i detta nummer som hr Elvers genom en. utmärkt precision, en och lätt och elegant stråkföring i förening med naturlig enkelhet och anspråkslöshet samt en ungdomlig värma isitt föredrag erinrade om den gamla satsen, att den sanna talangen aldrig åldras. Också yttrade sig den allmänna belåtenheten efter detta nummer genom enhälliga och ihållande applåder. MIl Sara Magnus talangfulla utförande af Webers. briljanta och lifliga polonaise vann mycket och förtjent erkännande. Konserten börjades med Cherubinis storartade ouverture till Anakreonn, af hvilken ued gafs för ieke länge sedan. Andra då delningen upptogs af: Mendelsohns musik till Midsommarnattsdrömmenp; som, ehuru ofta ör alltid väcker intresse, och vid hvars hörande vi alltid erinras om det anmärkningsvärda deri, att den fine och elegante Mendelsohn så förträffligt lyckats att i den humoristiska och melodiösa marsch, som -slutar intermezzot, så karakteristiskt beteckna de något. klumpiga glädjeyttringarne hos de groteska figurerna i dramat, en: Snug, Bottom, Snout etc. a Det hela utfördes af -hofkapellet--med en utmärkt omvårdnad och sammanhållning; och råhända framstod effekten tydligare än förr af den ståtliga . bröllopsmarschen, som återgafs med. synnerlig rytmisk säkerhet och, såsom oss tycktes, i ett något långsammare tempo än förr, hvilket äfven torde väl lämpa oe Thesei och Hippolytas högtidliga brölop: ; Konsertgifvaren hade den tillfredsställelsen att se alla platserna i salongen upptagna. ra Kurir från Paris.