Aftonbladet – 20 april 1859, sida 2

Den unge mannen sprang upp och fattade sig med bådäå händerna om pannan. ; Majken vaggade sakta kinden mot fingerspetsarne. Hennes själ tycktes ej vara i ögonen — eller var blicken riktad inåt? Min mö..; hon; som jag ville gifva. både lif och själy hon har kunnat låta dessa hånets och vansinnets ord gå öfver läpparne... ty hör du... hör du, det är omöjligt att tariken kunde irra åt detta håll...... Ack, det är jag sjelf som är galen... Majken, min trolofvade brud, som vid Hornborgs ruin gaf mig den heliga underpanten, säg då att jag drömt? Ingen svarade på hans klagan. Gud, min Gud, utbrast han nu med förtviflans lidelsefulla styrka, gif mig ordet, som löser denna förtrollning! Låt mig återfinna denna ömma, ädelmodiga och älskande själ, utan hvilken min egen ej ens kan hitta sig sjelf... : I sin gränslösa sorg kastade han sig ned vid den tillbedda qvinnans fötter. Majken var besegrad. Hon öppnade sina armar, och Gudmar störtade i hennes famn, liksom den från himlen förviste vid första glänt på porten med jubel flyger dit tillbaka. Så har menniskan redan på jorden många himlar, liksom många afgrunder att genomgå. Har du förlåtit mig, min mö? Jag hade förlorat förnuftet, om jag länge skulle lefvat sål Du är fastväxt vid mitt hjerta med sådana band, som jag nu vet att ej ens döden sliter. Majken nickade sakta, men uttrycksfullt. Hennes egna känslor svallade högt. Kanske, älskade, är din Gudmar en dåre, men åtminstone skall han vara konseqvent. Och du är för storartad i ditt ädelmod att du skulle begära att nu se honom komma och i känsloruset erbjuda hvad hani förnuftetsrediga ögonblick förkastade. Jag skall orubbad hålla mig i min bana — den anstår och passar mig: kontrollören är icke jaktlöjtnanten. . Jag blir en skicklig tulltjensteman, som kan komma att gå långt; men jag. hade blifvit en klen, en obetydlig köpman. Sådan är min tro. Och om du nu af Bjertat förlåtit mig, så öfvergår du till min åsigt.