Aftonbladet – 20 april 1859, sida 2

;ch ostördt verka för sina egna syften och itvidgningsplaner. De här i landet inträffade -skolskandaerna börja nu göra sin rund i främmande änders tidningar. Inför norska allmänheten ar en fullständig redogörelse för uppträdena Linköping blifvit framlagd uti en korresponlensartikel till Christianiaposten. Korrespondenten börjar med att omförmäla den seger, som allmänna opinionens makt vann vid senaste riksdag, genom beslutet om husagans afskaffande, men beklagar likväl att prygelsystemet ännu skall qvarstå icke blott i armen, utan, hvad värre är, äfven i skolorna. Han yttrar med anledning häraf följande tänkvärda ord: Det är i sanning ett djupt förnedrande arf från fordna tiders råhet, man ser i den förkärlek, hvarmed upplysningens förkämpar ännu ofta vädja till käppens makt. Det är otvifvelaktigt nesligt att bibehålla hasselkäppen för fäderneslandets försvarare såsom ett medel att inprägla rätt och sanning, sedlighet och lydnad i dem, sedan lagstiftaren ryckt honom nr profossens hand, för att ej genom den barbariska spöslitningen beröfva den öfverbeviste grofve brottslingen den sista återstoden af menniskovärde. Men hvad skall man väl säga cm andan och. tillståndet, inom vårt undervisningsväsende, då de män, som staten anförtrott det ansvarsfulla kallet att vara det uppväxande slägtets lärare, i så hög grad missförstå sina pligter, att de ej blygas att upptaga samma käpp, som profossen nödgats kasta ifrån sig, samt göra den till tolk för sedeläran och skoltukten i deras användande på det uppväxande slägtet. Detta sorgliga förhållande röjer onekligen ett betänkligt. moraliskt sjukdomstillstånd inom denna den s.k. högre bildningens sfer. Korrespondenten redogör derefter fullständigt för förloppet vid uppträdet i Linköping och beledsagar sin berättelse med följande såsom oss synes väl befogade anmärkningar: Saken får ett ännu allvarligare utseende, då man betraktar det sätt, -hvarpå straffet verkställdes, Det utdelades ej i skolans lokal, öppet inför kamraternas åsyn, utan ynglingarne kallades hem till rektorn, der de, man kunde nästan säga försåtligt, anföllos och misshandlades. af lärarne. Att på detta sätt locka disciplarne till lärarnes privata bostad, för att utan. vittnen och efter godtycke kunna misshandla dem, är ej allenast stridande mot skollagen och all sund moral, utan, strängt taget, en öfverträdelse af den allmänna brottmålslagen. — — : Det är mer än sorgligt, att dylika uppträden kunna förefalla i enoffentlig skola. Hvad anseende. kunna väl lärare, som tillgripa sådana utvägar, hafva hos lärjungarne? Och hurudan kan -väl den jutellekuuella Vol mv raliska bildning blifva, som skall meddelas af personer, hvilka visa sig vara så föga lämpliga för det ansvarsfulla lärarekallet? Det är ju någonting-alldeles oerhördt, att då hela den civiliserade verlden redan i årtionden oåterkalleligen förkastat kroppslig misshandling, såsom förnedrande och degraderande, vare sig att den förekommer såsom husaga eller straff för förbrytare och soldater, samt lagstiftningen i de båda förstnämde afseendena förvist den från sina straffbestämmelser, det förnedrande prygelsystemet då ännu skallfinnas qvar i:skolorna och så, som här varit fallet, med förkärlek omfattas af de män, som på grund af sin ställning borde stå i spetsen för upplysningens förfäktare, bryta nya kulturbanor för det uppväxande slägtet och vinna nya segrar åt ljusets och sanningens, åt den kristliga kärlekens sköna lära. Det är sorgligt, att män af. så tvifvelaktigt moraliskt värde skola ställas på så-vigtiga platser, och det är beklagligt, att lärarnes fullkomliga duglighet för det vigtiga kallet så lösligt undersökes vid tillsättningen, samt att, då så grofva tjenstefel som de här nämda begås af lärare, dessa då icke i den allmänna moralens välförstådda in