Aftonbladet – 20 april 1859, sida 2

STOCEHOLM den 20 April. Italiens innersta tanka, bedömd 1 Bevue des deux mondes. Hvad helst som må kunna inträffa under det äfventyrliga tidskifte, som tycks vara iantågande, borde italienarne likväl en gång begripa, att med friheten måste arbetet numera förenas, om man vill bereda inre och yttre välstånd åt ett land. Hvad biträde Italien möjligen kan vänta för sinfribet genom främmande makters mellankomst, så blir det ändå alltid inom sig som det måste odla och skörda frihetens frukter; och från främmande länder har det framför allt att vinng genom England, nemligen genom exempiet af det icke blott fria, utan äfven företagsamma och arbetsamma England. Drömmarnes tid är förbi; det är enfaldig att längre invagga sig i förboppningar omåterställelsen af Italiens forntida verldsbetydelse.. Italien kan, om det vill, utan fråga påräkna en storartad framtid; men det är med den. närvarande tiden och icke med den förflutna, som framtiden beredes; och nutiden är hvarken Guelf eller Ghibellin, den hyllar hvarken envälde eller ofelbarhet, den är lika litet någon påfves som någon kejsares vasalls viran tvifvel vore det beqvämt om så icke förhölle sig, Om man kände besvärja upp det gamla romarväldet eller medeltidens pår-vevälde. ur: sin graf, förändra det ena : eller andra något litet efter nuvarande förhållanden, och så på nytt beherrska verlden; men huru barnslig en dylik illusion än må tyckas, så utgör den just den innersta tankan hos en stor del af Italiens mest betydande och snillrika invånare. Den framskymtar som oftast omisskänligt, huru sällsamt det än måste förefalla att den måhända mest förödmjukade bland alla nationaliteter ännu kan tro sig bestämd att en gång beherrska hela verlden. För ratt: förklara7 denna sällsamhet har: man framhållit söderländarnes Hfliga inbillningskraft, deras fallenhet att se allting i stort, deras dyrkan för forntidens minnen, som skymma bort för dem hvad nutiden fordrar; men månne man icke får söka grundorsaken till denna förvillelse :hos romerska hofvets alltjemt oafprutade anspråk på moraliskt välde öfver verldens alla folkslag? Det var för att motväga dessa anspråk, som andra italienare fallit på teorier om den mest vidsträckta enhet af verldsligt välde. : Sådan var Dantes plan till ett kejsaredöme, som skulle beherrska hela det då kända fasta landet, och som han framstälde i sin bok De monarchia. Sådan är utopien till en universalrepublik, hvars skickligaste förkämpe, Mazzini, väljer just katolicismens hufvudstad till utgångspunkt för sina operationer. Italiens revolutionärer dana sina statsinrättningar efter katolska kyrkans mönster, och beskära dem härigenom vid sjelfva tillkomsten med samma frö till förfall, som gror inom den senare. Hos dem, som hos kyrkan, ser man den för Kandling nödiga kraften tömma ut sig i ordsvall och ofruktsam hänförelse; och häfdforskaren förmår i halföns sambhällsidealer änhu icke upptäcka annat än teokraltier, demokratiska på ena hållet, prelatensiska på det andra. Att syfta åt sådant är att bygga iluften, eller just som Cesar Balbo gjorde, den filosofiske chefen fö: Italiens äldsta konstitutionella kabinett, Carlo Albertosi Turin. Balbo ville begynna sin. samhällsbyggnad med en katedralkyrkas tornspira, och göra den helige fadern i Rom till den konstitutionella verldens andliga öfverhufvud. Men det är icke ostraffadt man i traditionel hänförelse -söker vända uppned på de menskliga förhållandenas naturliga skick; statsorganismerna hvila ej på godtyckliga grunder, som man kan omskapa efter nyck; Balbo, och alltför många -med honom, erforo det på sin bekostnad 1848. Omständigheternas makt får alltid öfverhanden öfver dylika konstgrepp, äfven när de kunna anses som Soskyldiga. — Det vore på tiden derföre att icke vidare betrakta påfven hvarken somm en oumbärlig återlösare eller som en oförsonlig fiende; det vore på tiden att lemna i sitt värde en stat, som möjligen egt sina dagar af verksamt inflytande på Europas politiska förhållanden, men som för närvarande saknar kraft att betrygga säkerheten inom sitt eget område. Tiden är nu inne att lägga hand vid det varaktiga verket, vid sjelfva grundvalens mödosamma verk, det långvariga; blygsamma och tålamodspröfvande, som icke står att förena med några öfvermodiga anspråk på högrerbestyr. Må den italienska stammen, om än stolt som alla af naturen rikt begåfvade folk, lära sig att älska friheten med Klokhet och attbesegra sina aristokratiska och prelatensiska tycken för lättjan, för ett drömmande eller njutningslystet far niente på arbetsmyrornas bekost. nad! Endast på sådana vilkor kan året 1848 måhända en. dag, komma att återkallas i minnet, såsom morgongryningen till ett nytt 1ysande tidehvarf. för Italien. Den stora frågan: Krig eller fred? hä ännu icke, blifvit :slutligen-besvarad...De se naste telegrafunderrättelserna äro likväl gan a Ån ge FR Kr AR as da vn Rd RR