Aftonbladet – 18 april 1859, sida 3

mod, som Julia, genom passionens trollspö hastigt mognad till en älskande qvinna, utvecklar på ett så skönt sätt och i en så skarp kontrast mot den veka och blinda febervildhet, som råder hos Romeo. Flera af de skönaste delarne af Julias roll blifva sålunda föga bemärkta, och den undersköna monologen, innan hon tager sömndårycken, blifver nästan alldeles utan -eftekt. Hr Kinmansson fyller ganska förtjenstfullt Romeos roll i de scener, der han öfverlemnar sig helt och hållet åt klenmodig förtviflan eller blind hänförelse. I de scener, der en djupare inre. glöd eller erotiskt svärmeri skulle framträda, är han deremot mindre lycklig, t.ex. i den herrliga afskedsscenen vid daggryningen. De flesta af bipersonerna i stycket äro så omsorgsfullt tecknade, att de taga i anspråk betydande talang i framställning. Hr Stjernström är en ypperlig Mercutio, denne råe, underlige, stridslystne och godmodigt humoristiske slagskämpe, som Shakespeare tecknat med så bred och saftig pensel, Hr Pousette med sin ungdomliga, sentimentalt vibrerande röst och en högst maniererad hållning ger en mycket klen bild af den ädle och vise fransiseanern. Fru Pousette, såsom amman, är något för grotesk och öfverdrifvet stultande och snöflande. Hr Lagerqvist gör Julias far till en alltför grof och rå krabat; han är visserligen en despotisk natur, men han är en aristokratisk familjechef uti en tid, som I visserligen företedde mycken vildhet och upplösning 1 moraliskt hänseende, men tillika mycken yttre kultur och förfining. Man är i alla händelser hr Stjernström stor tack skyldig för det han på sin repertoire upptagit den sköna och storartade Shakespeareska tragedien.