Aftonbladet – 18 april 1859, sida 3

sefiom hvilket han producerar sitt momenana konstverk. Fru Kinmansson spelar denna roll så väl, så konstnärligt och på ett så tillfredsställande sätt som det är möjligt med hennes naturel, och vi skulle kunna tillägga: med de fysiska krafter, öfver hvilka hon kan lisponera. Hon återger på ett fint och ädelt sätt den ena sidan af Julias väsen, det naiva, let oskuldsfullt intagande hos flickan, som nyss lemnat barndomens drömverld och med nyfiket svärmeri väntar att se det förhänge försvinna, som skiljer henne från det verkliga lifvets njutningar och smärtor. De partier, i hvilka detta element hos Julia är det. hufvudsakligen framträdande, återgifvas äfven derföre af fru Kinmansson med naturligt behag och fin takt. Särskilt skördar hon i den berömda balkongscenen lifligt och välförtjent bifall. Men der fattas hennes Julia, för att bli Shakespeares och för att bli en dramatisk karakter, hvars handlingar naturligt följa af dess väsen, åtskilligt, som är ganska väsentligt. En blid, oskuldsfull flicka, af mildt och stilla temperament, med ljuft nordiskt tycke, kan icke handla så som Julia, utan att det blir någon motsägelse deri.. Julia är en varmblodig italienska; det är en hastigt tänd, en våldsamt:glödande och berusande passion, hvilken liksom en fruktansvärd och oemotståndlig naturmakt förmår henne att plötsligt och oförväget bryta skrankorna af familjeband, qvinlig sed och blygsamhet och som i sin måttlöshet samkar öfver henne den tragiska skulden, liksom fallet äfven är med Romeo. Framträder icke denna passionens makt tillräckligt, så blir det hela omotiveradt och något onaturligt. Fru Kinmanssons Julia har i de passionerade momenterna ett alltför vekt, spädt och kraftlöst uttryck, :och hon saknar den energi, som fordras att återgifva den beslutsamhet och det