Aftonbladet – 18 april 1859, sida 2

er; men om de skulle vara löpande, borde åt; ninstone deras förfallotid inskränkas till 31 nåfrader; eller, om de vore ställda att betalas vista eller efter sicht, 6 månader. Andra åter ville, i enlighet med lagberedingen särskilt lagstifta angående invisningar, wilka i hög grad lätta affärsuppgörelser och sagna på samma sätt som vexlar, utan äfvenyr af öfverlåtares ansvarighet. En tredje mening ville väl medgifva rätt att utställa invisnigar, men icke gerna ovilkorligen erkänna sådan rätt, såframt icke den, å hvilken invisningen lydde egde till utgifvaren förfallen skuld. Det vore ej heller i detta hänseende tillräckräckligt att medgifva rättighet till vägran af accept, då assignaten till utställaren utgifvit löpande förbindelser. Ty äfven om han endast utgifvit en icke löpande skuldsedel, utgjorde accepten på invisningen ett dubbelt fordringsbevis. Invisningen på icke förfallen fordran kunde ändå i alla händelser vara förbunden med svårare vilkor, enär derigenom tillintetgjorts gäldenärens rätt till qvittning af sina under tiden före förfallodagen möjligen uppkommande fördringar hos assignanten mot sin till honom egande skuld. Således borde gäldenär åtrhinstone icke vara skyldig att, utan särskilt derom gjordt aftal, acceptera invisning, såframt han till sin borgenär. utgifvit annat fordringsbevis; lika litet borde invisning kunna utställas med ovilkorlig skyldighet att accepteras för eventuella fordringar, grundande sig på kontrakter. Beträffande slutligen invisningar; som grundade sig på fordringar för på kredit köpta och redan levererade varor, så, ehuru man, äfven i afseende härå, kunde invända, att köparen derigenom bundes till svårare vilkor, än om han endast egde en bokskuld, vore emellertid dessa slags invisningar numera ett så allmänt kreditbruk, att det måhända icke utan olägenheter kunde borttagas. I öfrigt vore det nödigt att den, som utan skäl vägrade acceptera eller sedermera uraktläte att å förfallodagen inlösa invisning — borde icke blott gälda skadan, utan jemväl, likasom det finnes stadgadt i afseende på vexlar,; betala en viss provision jemte 69, ränta från invisningens förfallodag tilldess betalning följde, för hvilket allt invisningens innehafvare jemväl borde hafva rätt att hålla sig till invisningens utgifvare. Debatten angående vexellagstifningen föranledde icke någon egentlig anmärkning mot nu gällande vexellag. Visserligen väcktes fråga om någon otydlighet uti 77. och 78 SS af vexellagen om vexelns prescription och förlust af återgångstalen genom underlåten stämning när vexelgäldenär gjort konkurs; men alla meningar syntes derom vara ense, att en sådan stämning icke kunde vara påbjuden mot den, som redan offentligen erkänt sin oförmåga att betala och sjelf stämt sina borgenärers Likaledes tycktes åsigterna vara ense derom, att, om vexelrätten vore förlorad Hos en äldre öfverlåtare, den jemväl måste anses förlorad: hos alla efterföljande endossenter, såvida vexelinnehafvaren icke hos dem sin rätt ärskilt förvarat eller dertill. ännu hade tid ppen. Slutligen uppkastades äfven frågan, om den vexelgäldenär, som, oaktadt vexelrätten hos honom, i följd af försummad preskription, gått förlorad; likafullt infriat vexeln; skulle hafva sin regress öppen hos öfrige vexelgäldenärer; men: äfven härutinnan tycktes man anse lagen tydlig, emedan en vexel, som redan genom försummelsen förlorat sin vexelrätt, icke syntes, genom. någon vexelgäldenärs betalning deraf; kunna, till tredje mans förfång, återställas till kraft och verkan. :