Aftonbladet – 16 april 1859, sida 2

Bondeståndet vid sistförflutne riksdag. I. Bondeståndets ledamöter väckte vid sistlidne riksdag sjuhundra motioner utom dem, som ngåfvos till konstitutionsutskottet, och hvilka der undertrycktes samt således ej blefvo vilare kända. Dessa senares antal lärer likväl nafva varit obetydligt. Ett studium af denna . motionsmassa gifver en föreställning om bondeståndet, hvilken ingalunda motsvaras af de skildringar man gjort ataf dess ledamöter. Då dessa skildringar vanligen hafva afdelat ledamöterna imajoriteten, hvilken framställts såsom konservativ eller servil i Ola Månssons hand, ifrande mest för lokalintressen, samt minoriteten såsom bestående af de liberala, sjelfständiga och mera allmänt patriotiska ledamöterna, så visar emel, lertid förteckningen på motionerna, att blott få ledamöter af majoriteten hafva underlåtit att afgifva motioner, hvilka vittna om nit för framåtskridandet, och hvilkas motiver synas utgå från ovedersägligen liberala grundsatser; medan å andra sidan ganska många af minoriteten icke afhållit sig ifrån att afgifva motioner, som vittna dels om bemödanden för ståndseller lokalintressen, dels om ett förbiseende af liberalismens allmänt erkända grundsatser. Å begge sidorna hafva motioner af båda slagen blifvit väckta, sådana som kunna anses beteckna en liberal och allmänt patriotisk tendens och sådana som utgå från lokala eller enskilta ståndsintressen eller ock sådana, hvilkas grunder strida emot de liberala läror, som i allmänhet hyllats, Att undantag finnas bör man visst icke förneka, t. ex. den erkändt liberale och sjelfständige Anders Erilksson från Elfsborgs län, hvilken väckte blott två motioner, begge af fullkomligt allmänt och liberalt syfte, nemligen den ena riktad emot den under Palmstjernska ministeren gjorda inskränkningen i rättigheten att klyfva hemman, och den andra om sammanföring af de särskilta rubrikerna å hofanslagen, hvilket af det liberala partiet ansågs för framtiden förekomma alltför stor ökning af första hufvudvudtitelns anslag. Men dessa undantag äro likväl nog få. För att bestyrka sanningen af förestående uppgifter behöfver man endast hänvisa till motionsförteckningen. Då likväl denna är alltför vidlyftig för att kunna här intagas, torde det vara lämpligt att till exempel välja några få af såväl majoriten som minoriteten. Man finner sålunda exempelvis att vice talmannen Anders Andersson från Walla och Skaraborgs län väckte motioner om a) reglering af skjutsskyldigheten, en motion, i hvilken tillj sist nästan hela ståndet instämde, och som visserligen i grundsatsen sökte upprätthålla den meningen, att jorden icke är pligtig besörja resandes fortskaffning, men för närvarande inskränkte sig till åtskilliga mycket moderata anspråk; bd) bränvinsskattens användning till bestridande af kostnaderna för jernvägars anläggning; c) skyldighet för staten att anskaffa och underhålla beväringspersedlar vid indelta kavalleriregementena; d) förhöjning i skjutslegan och e) inlösen af Gejerska tomten å Riddarholmen; samt ett par mera tillfälliga, om f) riksgäldskontorets befriande från skyldigheten att till banken på viss dag inbetala , ett kredittiv å en million rdr bko, och g) gemensamma öfverläggningar för riksstånden i jernvägsfrågan. Ingen lärer väl vilja bestrida, satt vice talman Änders Andersson föreslagit åtgärder och beslut af ganska allmän omfattning, utan lokalfärg och i det syfte, som det liberala partiet inom representationen och pressen länge påyrkat. Och likväl tillhörde Anders Andersson vanligen den så kallade majoriteten samt stod ofta, och isynnerheti frågan om regeringens förhållande till utländska politiken i anledning af de orientaliska tvistigheterna, i skarp motsats till Sahlström och de öfriga, som företrädesvis räknades till minoriteten. Härvid må man likväl icke förbise, att skjutsfrågan är en angelägenhet i främsta rummet berörande bondeståndets intressen, liksom att det vore till fördel för de rustningsskyldige om staten finge öfvertaga Skyldigheten att bekosta indelta kavalleriets beväpning,