Aftonbladet – 16 april 1859, sida 2

kalasering på lemningarna. Annars är det lätt att förstå, att då Svartskärsherrskapet hade löjtnanten oppe på fruköst, innan de reste, och de ska äta middag hos kapten Rasmusson, så kan de väl inte äta i hvar handvändning heller! Men sånt går inte i er, som aldrig lagt er på Herrskapstankar. Pelle brummade ett svar, som det stod Sven fritt att tyda efter behag. Men som den. unge håtten sjelf var vid högst dåligt lynne — just i följd af samma orsak, nemligen frukostens uteblifvande, ett hinder för honom att personligen göra sig bemärkt — så kunde naturligtvis Pelles brummande icke aflöpa utan tillrättavisning, ty så stolt var nu jaktens siste man, att han åtminstone tyckte sig höjd öfver den andre i ordningen. Hujia mej, så ömkelig j nu blir, gamle Pelle, när j inte kan hitta svaromål på tal, utan baraste sticker fram med sådana der oroggebrumningar — det är riktigt synd om er! Sjelfver ville jag inte lefva den stund, då jag inte redde ifrån mig ett ord med två. Men det är då också dagsens sanning att Sven Dillhufvud och Pelle Stork ä två förskilligheter! Sant nock, svarade Pelle flegmatiskt, och jag vill inte tänka mej annat än att vi alltid bli två förskilligheter... Men eftersom du är så begifven på att få svar på tal, så skall jag kasta en fråga i vägen för dej. Tror du inte att det snart blir spordt i bygden att en fått sätta in Sven Dillhufvud på Göteborgs dårskapsspetal för högfärds skull? Jag vågar min syndiga talg på att du rättnu blir bindes galen. 3 SR Ts... jag varkunnar mej öfver eran traseqvickhet... Stör mej nu bara inte — jag ligger mej på flaggduken och tittar uppåt himlen, för jag skall sätta ton på en visa, som jag diktat. Ajia mej, sådan visa det är! Hon skall bli omtalter, läst och sjungen så långt som både Bottnafjoln och Soten sträcker sej och litt till på hvardera sidan, tänker jag. Och fast j inte begriper sådan höghet som