Aftonbladet – 15 april 1859, sida 3

Mystikern Björnram. (Ur ett outgifvet större arbete: Frimureriet, Mysticismen och Charlataneriet under Gustaf den 3:dje och Hertig Carb; efter otryckta aktstycken, änteskningar och bref från epoken.) År 1780 ankom till Stockholm från Finland en man, dittills fullkomligt obekant, men som snart skulle blifva en af ögonblickets största ryktbarheter, till följd af de konjunkturer, hvilka då med så mycken lätthet skaffade äfventyrare af nästan alla slag, men framför allt af den mystiska skolan, tillgång till samhällets allra högsta kretsar. Han hette Björnram. Öfver hans föregående lif hvilar ett dunkel, som anstår en person af denna hemlighetsfulla specialitet. Enligt en liten egenhändig uppsats af Reuterhbolm från är 1785 var han född i Savolax af ganska fattiga föräldrar,, der han också tillbringat det mesta af sin ungdom med advocerande och biträdande vid en kompromissrätto. I en annan berättelse, af en anonym, den der dock antagligen är L. v. Engeström heter det att han (väl efter sin egen utsago, hvilken icke förtjenar synnerlig tilltro), härstammade från Lars Olofsson till Isnäs, xhvars son Andreas Laurentii genom gifte med Margaretha Phase var nära beslägtad med Vasafamiljen. Begge dessa anförda uppsatser äro eniga iatt Björnram vid ofvan angifna tid kom till Stockholm enkom för att göra lyckan. Emellertid — vi låta här Reuterholm tala — råkade han der till en början i så stort armod, att han flera gånger, med förtigande af sitt namn, nödgades bjuda ut sig både till lakej och polisbetjent. Ändtligen blef han af en besynnerlig slump känd för en, som egde verkliga magiska kunskaper (!), hvilken upptäckt han ensamt har att tillskrifva hela sin lycka. Hertig Carl blef då strax hans protektor, gjorde honom (ännu samma år) till dess enskilde sekreterare och lemnade honom jemte 100 rdrs lön fria husrum i Magonneriets hus på Riddarholmen, hvarpå sedan följde kongl. sekreterarefullmakt samt ett 400 rdrs årligt underhåll. I annotationerna af anonymus-(Engeström) heter det att Björnram efter sin ankomst till Srockholm till en början nöjde sig med undervisning af guldsmeden Zethelii små barn. Som han hade en mycket läslig handskrift, blef han nyttjad till renskrifvande af handlingar, hörande till det högre frimureriet. Det mindre sannolika häri söker anonymus förklara dermed, att Björnram skref allt detta machinaliter, utan att fråga efter innehållet. Detta svärjer emellertid emot hvad strax derefter följer uti anteckningen: Såsom den der förmodades känna hemligheterna (så dock!) blef han inlåten uti de högsta samlingarna. Der hörde han en gång nämnas Rosencreutzen och vaknade som ur en dvala, Dagen efter gick han till Schröderheim och frågade: Skola vi vara hvad som der nämdes? Då frågan med ja besvarades, sade han: I den händelse har jag stora kunskaper, som jag ärft af en gubbe i Finland. Nu fästes allas uppmärksamhet vid hans förut obemärkta person. Kungen ville se honom. Efter den vanliga publika soupern var konungen sysslolös och ensam, ty alla de, som omgifvit hans bord, gingo att supera sjelfva. En sådan afton fick Schröderheim befallning att obemärkt införa Björnram till konungen. När han kom in, sade konungen honom vanliga hoffraser och frågade så om han trodde att Gud misstyckte att han prydde sig med så mycken grannlåt. Nb. Till alla courer var H. Maj:t så blänkande af juveler, som möjligt var. Björnram svarade: Gud ser icke till sådana fåfängligheter; om eders Maj:t är klädd i en vadmalskolt eller blänkande af prydnader, så är det detsamma. Alla höga hof-frimurare ög vu för Björnram, men han inte för dem. Han trätte skarpt med grefve Fredrik SVG SNR NN 2 FD NINE Sr dr oe 2 rean g At SAKER Sn Sändare