Aftonbladet – 13 april 1859, sida 2

undangömdaste vrån af silt hjerta, uch den utgjorde der motvigten och trösten för alla de glädjetomma stunder, som både var:t och skulle :komma. : I KAPITLET. Mötet. Då Thorborg efter förmiddagsbesöket på Svartskär nalkades hemmet, ,gick. hon med :blicker så inåt riktad, att.;hon till-och. med passerade klipphöjden, på hvilken: sjelfva: det lilla rödmålade kapellet låg, utan att hon såg ditupp: Detta var något som visst aldrig förr händt. Hon märkte således icke huru höstsolen kästade sina matta strålar på klockstapelns lilla flöjely hvilken ännu hade qvar några lemningar efter: sin af hafsvindarnes fuktighet förstörda förgyllning. Hon märkte ej heller att gumsen i egen person .makligt stod upprest mot kyrkogårdsmuren och gnagde på de få återstående af hösten skonade grässtrån, som framstucko mellan stenarne. Men hvilka forskande blickar den unga qvinnan än lät öfvergå sin andliga tillvarelse, kunde hon dock icke förmå sig att tro, det hon med -sig sjelf. var så uppriktig som hon satte en ära-i att eljest varabåde inför Gudroeh menniskor, Ty. hvad hon talat inför Emilia om nyttan att icke utreda vissa förhållanden kuride hon ej fashålla i den fullkomliga :ensamheten med sitt eget medvetande. Der forskade själen och ville ha svar på sina frågor: Så redde sig tankarne: Och jag skall vara så skuggrädd för mig sjelf, fastän. jag tydligen känner att jag är i en sinnesförfattning, som fordrar.sträng pröfning ... Hvarföre sörja och sakna det-förflutna? Äro icke mitt stilla lif och min stilla