Aftonbladet – 8 april 1859, sida 2

vinn om. . Det visste också nådig domarn att han inte velat svära på något mera än att han sett sakerna med egna ögon och att Holt deruppe inte föreslagit honom något. Summan af hela slutföljden blef, att främlingsfiskaren ansåg sig ren som snö och var i sitt hjerta fulleligen öfvertygad om att nådig herr domaren heller aldrig kunde tro annat. Och då nådig domarn gaf honom en vink att afträda, fick han en vacker varning derjemte att icke mera blifva funnen på någon tvetydig väg. Härpå gaf främlingsfiskaren följande svar: Tackar, som frågar, nådig domarn! Jag vill väl annars inte tro att jag på något vis blir skamfilad till mi ära för det här krånglet. Inte var hon så fasligt renspolad förut, men sjelf vet jag att det. var en rödglödgad frestelsestund som: Holten lade för: mej. Jag ville ändå. inte vika ifrån rättfärdighetens väg, och det gjorde jag inte heller. Det är inte en lätt sak för fattigman, skall jag säga nådig domarn, att jemt hålla sej på smalvägen som leder till: paradiset — men en får försöka t. Att domaren väl behjertade sista punkten i främlingsfiskarens afskedstal kunde slutas deraf att, då den sistnämde skulle anträda hemfärden, någon stack honom i handen ett par tvåriksdalerssedlar, som han aldrig visste hvarifrån de kommo. Men för alla, som han mötte, berättade han att nådig domarn sjelf hade skickat honom den gåfvan för att visa det han inte lemnat si ära qvar i tingssalen. Denna tro var välgörande både förjfiskaren sjelf, hans lilla familj och bans vänner och bekanta. Till och .medhans. ;fiender fingo derigenom en viss aktning för honom. Efter återkomsten blef han en af de ifri