Aftonbladet – 7 april 1859, sida 3

alla intryck äro ej dessa barnäliga sinnen, a af våra föredömen och lärdomar bilda kärnan för hela sitt inre lif! Aldrig utplånas deras första minnen — de äro söm daguerrotypbilder på själens osuddlade: och glattaspeI gelyta; i början synas de nästån icke, man trodde att reflexen spårlöst försvunnit, tills den, under vissa förhålländen, med färg och bilder hastigt trädde i dagen. Gäller nu det qvinliga slägtets uppfostran hufvudsakligast och i allmänhet att nå ett visst önskvärdt mål och att detta må blifva så lysande som möjligt, och bemödar man sig, till följd deraf, att bibringa den unga flickan förnämligast sådana lärdomar och; egenskaper, som göra henne bemärkt i salongen och mera der sprida glans, behag och afund, än glädje trefnad och förnöjsamhet i det stilla hemlifvet — då tycks det som om man ansåge qvinnans lif sluta jemtopp med -giftermålet, alldeles som vanligen romanerna. Och dock — först nu vidtager ju hennes egentliga verksamhet och bestämmelse. Det var förut blott ouverturen till hennes lif som spelades, nu komma de omvexlande scenerna och den dramatiska utvecklingen. Liksom kännarens öra i ouverturen förnimmer grundtonen till de melodier, som sedan genomgå och utvecklas i pjesen, så kan också menniskokännaren, af vår uppfostran och första utvecklade själsanlag sluta till hela vårt inre lif, ty hur det än är, så fraraträda dock verkningarne af denna uppfostran alltmera i dagen under fortgången af lefnads-dramat. Det ir då qvinnans själskrafter pröfvas, hennes talamod, hennes sjelfuppöffring, hennes kärlek, som, i hängifvenhetens berusning, lofvade allt, derföre att den, likt spegelglaset, blott fångade och återkastade de eldiga solstrålarne, men ej lät dem genomskina sig och klart upplysa äfven sitt innersta Väsen. Slutligen har man på några orter velat finna att sällskapslifvets mångahanda, nu för tiden i allt för rikligt mått återkommande förströelser, jemte förberedelserna dertill, ej blott mera än som höfves inkräkta de ofta nödvändiga, alltid välgörande nyttans värf, om hvilka skalden så sannt säger, att blott de ge lifvet rätt sin hållning, utån ock inge sinnet längtan efter njutningar och begär till flärd, på samma gång som det idoga, stilla och för verldens blickar gömda familjlifvet förlorar sitt behag och ädla inflytande. Och dock är det endast i detta tysta hemlif, med dess omnämnbara fröjder, med dess vexlande arbete och ro, som den sanna glädjens genier trifvas, som kärlekens och vänskapens skönaste blommor uppspira och dofta. — Den arma inre menniskan (säger en tysk förf.), utmärglad af passionens vexelfeber, utmattad af glädjens hjertklappning, sjuk af lidandets svidande sår, behöfver som andra sjuka stillhet och ro för att tillfriskna. — Men, ehuru man gerna umgås med den man älskar, och ofta icke älskar någon högre än sig sjelf, finner dock mången sitt eget sällskap tråkigt. Hvaraf kän det komma? Månne deraf, att manser denna sin kärlek slösad på en ovärdig? De, som af egen böjelse mycket lefva i stora kretsar, hafva merändels blott bekanta, inga vänner. De hafva, så att säga, uti idel småmynt utvexlat sin tillgifvenhets grundfond, och kunna icke fordra tillbaka mera än de sjelfva gifva. — För att vara vän — påstår Onkel Adam — behöfves en viss sammanstimmighet i åsigter, för att vara bekant endast en viss öfverensstämmelse i lefnadssätt och vanor; men för att vara bjuden främmande behöfs ingenting mera, än att man består af en mun, som kan tåla och äta, en någorlunda fördrägsam mage: och ett par ben för att inställa sig, och att man, till allt detta sammanlagdt, skall ha låtit presentera sig och reguliert gjort visiter. Hvad jag sagt om sällskapslifvet berör endast dess skuggsida. En icke ogrundad farhåga, att måhända redan alltför länge hafva tagit i anspråk den uppmärksamhet, hvars hufvudföremål är af helt annat slag, och som derföre kanske otåligt knotar, har tvingat mig dertill. Och dessutom talar ju bär för sig sjelft, som en lefvande illustration, det myckva glada, skimrande och solbeglänsta, som sällskapslifvet eger, ehuru det måhända rörer sig, i några fall, alltför fritt, och i andra alltför trångt, således, efter modet för dagen, både r — krinolin och snörlif. om