Aftonbladet – 6 april 1859, sida 2

än aldrig så långt på natten som jag komme fram... Och nu, Thorborg, icke ett ord — ty jag är nu trött och vill icke vidare blifva motsagd. . Så gör jag mig då i ordning att följa dig. Vi ha bjelpkarln hemma, jag skall tala med honom.n Sven — ja, riktigt. . Låt honom : spänna för, så fort hästen fått något foder. Under tiden springer jag in i sängkammaren. Omkring en timma senare var allt klart till affärden. Emilia, modig som en ung. lejoninna, den man vill beröfva dess hälft; steg just: med Thorborg upp i åkdonet, då en bondkärra skramlnde upp på gården. Hvars röst är detta — sade Thorborg— är det ej gossarnes... Jo, minsann, är det ej Gustaf I : Gå in du, Thorborg — jag sitter qvar... Emilia tryckte sig väl fast i ena hörnet af åkdonet. v Men det dröjde icke en half minut innan hon. åter var ur. Jubel och fröjd, frunb ropade Gustaf och kom framspringande med en biljett i handen. Läs det här, innan frun reserl Emilia ryckte till sig biljetten och störtade åter in i förmaket, der den uppslets. Den innehöll de rader, hvilka Hjelm skrifvet, då han kom ut ur -domarsalen, och lydde så: Min innerligt älskade hustrul — Hela dagen har min största svårighet betått uti att bekämpa den ångest, som jag för lin skull lidit. I hvarje sekund har jag sett lig, du kärleksrika hjerta, du starka barn, du stackars qvinnal Och jag har ej väl hunnit ut ur den: qväfrande tingsluften än jag på papperet kastar lessa få, men vigtiga rader: