Aftonbladet – 5 april 1859, sida 3

hed UN AR fe KT RET EN KR TEA depesch, i ändamål att framställa Sardinien såsom det egentliga upphofvet till det abnorma tillståndet i Italien. Dessutom kunna dessa argumenter icke vara af något värde för en hvar opartisk, som noga erinrar sig de fakta, som från innevarande års början följt på hvarandra. De af Österrike vidtagna särskilta militära åtgärder, om hvilka jag i min depesch af den ... talat, inträffade alla före de mått och steg af sardinska regeringen, hvilka kunnat rättfärdiga desamma. Trontalet vid turinerparlamentets öppnande hölls först den 10 Januari, och redan den 3i samma månad hade en ny österrikisk armekår med all skyndsamhet blifvit afsänd till Italien. Vårt lån upptogs först långt efter det att Österrike i London kontraherat om ett vida betydligare sådant. Om vi Sutligen kallade våra kontingenter under vapen, medan vi läto reserven stanna i hemorterna, så skedde detta först sedan Österrike, genom att försätta den italienska armån på fullständig krigsfot, öfvertygat oss, att vi inom kort skulle nödgas bjuda spetsen åt den starkaste krigshär, som någonsin beträdt italiensk mark: Dessa fakta utgöra en märkvärdig kommentarie till de fredsförsäkringar, hvarmed den österrikiska depeschen slutar, och det vore svårt att bringa dem i samklang med hvarandra, om man ej i detta samma dokument funne Österrikes innersta tanke rörande den italienska frågan antydd. Efter att i korthet hafva ur sin synpunkt skildrat detilldragelser, som timat sedan 1848, förklarar slutligen grefve Buol, att om hela Italien vore djupi uppskakadt, om befolkningarne voro missnöjda, om regeringarne icke gjort någonting för att tillfredsställa sina undersåters billiga önskningar, så låge felet hos de känslor och den oroliga stämning, som friheten i Piemont frammanat, och, för att begagna oss af grefve Buols egna ord, i införandet af institutioner i detta land, hvilka kunna åstadkomma en förträfflig verkan endast i det fall, att de under århundraden utvecklats och mognat, men som deremot icke tyckas vara afpassade efter italienarnes lynne, traditioner och hufvudsakligaste samhällsvilkor. Grefve Buol anger i följd häraf såsom förnämsta medlet att afhjelpa detta tillstånd, hvars betydenhet han ej förnekar, en gemensam stormakternas inverkan på Sardinien, för att förmå det ändra sina institutioner. Må man qväfva friheten i Piemont, och lugn skall råda i Lombardiet och Venedig så väl utom som inom halföns öfriga stater. Utan att instämma i denna slutledning, enär vi äro öfvertygade, att upphäfvandet af frisinnade institutioner i Piemont ej blott icke skulle medföra fred, utan tvärtom hafva den påföljd, att italienarne skulle med förtviflan kasta sig in på revolutionens stråt, draga vi ej i betänkande att medgifva, att den tauke, som ligger till grund för denna del af den österrikiska ministerns depesch, innebär mycken sanning. , Kontrasten mellan Piemont och de österrikiska provinserna samt halföns öfriga stater faller alltför mycket i ögonen, för att icke i hög grad reta Österrike. Piemonts exempel, som bevisar att italienarne, tvärt emot grefve Buols försäkringar, äro känsliga för en frisinnad regering, som hyllar framåtskridandet, gör det system, som grundar sig på militärvåld, kroppsstraff, nedtryckande skatter, förstörande finansåtgärder och statens heligaste rättigheters öfverantvardande åt de andliga, ännu mera förhatligt för halföns invånare. Piemonts frihet är derföre, vi erkänna det gerna, en fara för och hotelse mot Österrike. För att möta densamma har det valet blott emellan att tillintetgöra Piemonts frisinnade regeringssystem eller utsträcka sitt välde öfver hela Italien, för att förhindra, att smittan når äfven de stater, som icke hafva tillräcklig militärmakt för att undertrycka folkets önskningar. Det har till en början beslutat sig för det senare för att framdeles och på en omväg vinna det förra. Det har lyckats Österrike genom sina specialfördrag med Parma, Modena och Toskana, genom besättande af Romagna för en obestämd tid, hvars slut alldeles icke, enligt eget erkännande af hofven i Wien och Rom, ännu kan förutses, äfvensom genom de betydliga befästningar, som det der utför, att göra sig till verkliga herrar öfver mellersta Italien och att kringgärda Piemont med en gördel af jern. Emot sådana förhållanden, som ingalunda rättfärdigas af Wienerfördragen, har Sardinien oupphörligen sedan många år tillbaka protesterat samt äskat intervention och understöd af stormakterna, som undertecknat nämde fördrag. Dessa förhållanden, som sedan en längre tid innefatta en hotelse och fara för Sardinien, och som nyligen genom de utomor: dentliga rustningarne och andra angripande handlingar af Österrike förvärrades, hafva nödgat konungens regering att vidtaga försvarsåtgärder och kalla truppkontingenterna under vapen. Öm dessa förhållanden upphöra, om det österrikiska väldet i Italien återvänder inom de skrankor, som genom bindande fördrag blifvit detsamma anvisade, om Österrike afväpnar, så skall också Sardinien, ehuru det beklagar de på andra sidan Ticino Boende befolkningarnes olyckliga öde, inskränka sina ansträngningar till en fredlig propaganda, såsom England så ofta tillrådt; för att småningom upplysa den allmänna opinionen i Europa angående den italienska frågan och sålunda förbereda dess lösning i framtiden. Men så länge vår granne grupperar Italiens stater rundt omkring sig och emot oss, så länge han kan låta sina trupper marschera fritt från stränderna af Po till Appeninernas bergskam, så länge han behåller såsom en evig hotelse emot vår gräns det tillen fästning af första rangen förvandlade Piacenza, blir det omöjligt. för oss, ehuru vi upprätthålla den i första delen af denna depesch gifna förklaring, att inställa rustningarne och uppgifva vårt rättmätiga misstroende emot det beväpnade och utmanande Österrike. ; Hennes britiska majestäts regering är alltför upp! lyst och loyal, för att icke medgifva, att vi icke kunna på annat sätt gå till. väga, utan att försums ma våra pligter och vår ära, huru mycket vi än må önska, att de moln, som hota att störa verldens fred; måtte skingras, och huru gerna vi lyssna till föreställningar af en makt såsom England, för hvilken vi hysa så stor aktning och vänskap. : AR DEREN OSAR RRENE I samma ögonblick föll advokaten Siversens ögon på den halföppna dörren. Han började genast ana oråd. Förlåt, herr häradshöfding, jag måste anmärka ... Domaren: Vänta, vänta, herr Siversen, tills vittnet talat utb Advokaten: Men då blir det säkerligen ...n Domaren: Tig, herre, tills jag tillåter er talal Siversen var tvungen att tiga. Han led af förtviflan midt under hoppet om sin hufvudmans räddande; och hut ångsligt nyfiken han än var att få höra vittnesmålet, flyttade han oupphörligt fötterna, liksom han stått på en glödgad plåt. Han gjorde tecken åt kommissarien, åt jaktlöjtnanten, åt Moss — men ingen hvarken såg eller hörde honom. Slutligen, föregifvande näsblod, störtade han genom ena skrifvarrummet utför tingstrappan, dit han kom lagom, för att se en skymt af Holt, som i fyrsprång red bort snedt öfver fältet. Siversens första tanke var att kasta sig på första häst och störta efter; men inseende det dåraktiga i detta förslag, vände han tillbakå in i tingssalen, i det han tänkte: Är det honom vittnesmålet gäller — hvad det säkert oör — så hinner han väl ändå ei lånet.in