Aftonbladet – 5 april 1859, sida 2

gade sig djupt för domhafvanden liksom för Hjelm; hvilken besvarade bugningen och med en blick af tacksamhet. Kommissarien androg nu sitt slutpåstående: Med all aktning för herr Siversens uttalade åsigter, i hvilka--han dock utan tvifvel gått utom: behörighetens råmärken, får jag förklara att jag efter rättvisan, sanningen och min egen öfvertygelse, hyser motsatta-tankar. Och som såväl af förhöret som vittnesmålen samt af egen bekännelse blifvit styrkt att den ene intressenten i handelsbolaget Hjelm Holt, handlanden herr Åke Vincent Hjelm, innehaft en blecklåda med en qvarliggande dukat jemte en juvelring, hvilka effekter påtagligen blifvit stulna från liket efter i lifstiden varande hustrun Henrika Geistern, och bemälte Hjelm icke styrkt på hvad sätt han desamma åtkommit, så, och då dertill lägges att Hjelm varit ensam, då den döda anträffades, samt vid hemkomsten, enligt ett vittnes utsago, i brådska skyndat upp på sitt kontor, der vittnet hört honom öppna och igenlåsa sin chiffonier, hvarjemte han visat oro och ej föstat särdeles uppmärksamhet vid antydningen på de knutärs beskaffenhet, hvilka omslöto likets omhölje — ser jag mig ega fog att, å tjenstens vägnar. yrka att herr Ake Vincent Hjelm måtte, efter missgerningsbalkens 42 kapitel och 4 paragraf, kännas skyldig att stånda tjufsrätt och genast efter ransakningens slut i häkte inmanas. Domaren; Hvad svarar berr Hjelm härtill ? Vid åklagarens slutpåstående gick den första förgskiftningen öfver den unge mannens ansigte, Han blef så blek, så blek, att det ett ögonblick syntes som om han skulle sjunka till jorden, Och hvarje öga i domaresalen stod med ångesttullt deltagande fästadt på honom. Straxt derpå, hemtande sig, sade han med hög och välklingande stämma, som hördes till hvarje vrå af salen;