Aftonbladet – 5 april 1859, sida 2

väldiga sjöarna arbeta mig ut till Ufkli pan. Jag ankom dit i går sent på eftermiddagen och fann då den ene af dessa ärans män ännu liggande till sängs efter en flera. dagars lång sjukdom och åen andre sysselsatt att omhulda honom, Men så fort det för dem gällde att gagna en medmenniska och uppivlla en samvetspligt, har sjukdomen med kraften af den starka viljan beherrskats — och nu äro de bägge här för att sjelfva föra sin talan. Jag känner icke ens huru omfattande den kan blifva, men jag förtröstar på demo Löjtnant Guldbrandsson. bugade sig och trädde tillbaka så långt åt ena sidan, att han fick ögonen inom den dörr, der Majken, nästan qväfd af rörelse, så länge väntat på hans ankomst, En utbytt dubbelblick, en blick full af glädje, kärlek och ömsesidig tacksamhet, var allt hvad som kunde tillåtas. : Domaren: Hvilka äro dessa gamla män? Lotsgubben (tagande ordet): Jo, nådig lagman, jag och kamraten här, båtkarn Petter Gädda, ha stora saker att här förkunna och bevittna. Jag hörde en röst, när jag steg in, som uttalte de orden: Jag ställer min lit till alla domares domare... och den liten villinte heller den domarn svika, för han har alltid sitt behag till den redlige och pröfvade, som förtröstar på Honom ... Annars är jag sjelfver, nådig lagman, lotsålderman. Bengt Ufsson är mitt namn, och jag ligger ännu till sjös så sammal jag är, eftersom jag tror att en menniska skall bruka sina krafter så länge hon håller ihop. Jag bor på Ufklippani närheten if Svartskär, har nu tagit afsked med tolf iksdaler i pension från svenska kronan, men rån ett kompani i Engeland har jag fem pund terling, så länge jag lefver, och medalj förtås — nå, medalj har jag då från både rys-en och Holland; och behöfver nådig lagman något vidare vittnesbörd, så står kapten Gei