Aftonbladet – 5 april 1859, sida 2

Mitt mod har icke svigtat under hela denna plågsamma ransakning, men det finnes ord af en så missljudande klang, att de återdallra i hvarje fiber. Jag föraktar att uttala ordet oskyldig, liksom jag anser under aktningen för mig sjelf hvarje vädjande till domarns rättsinthet.. Aktad och känd för opartiskhet, så vidt menniskan det kan vara, skallingen upprörande bönfallan från min sida lönlöst försöka att muta hans Känslor. Jag ställer min lit till alla domares domare., Under detta Hjelms tal hade en så utomordentlig djup tystnad uppstått, att endast rasslet af notariens penna hördes. Men de sista orden hade knappt förklingat, då denna tystnad bröts på ett dubbelt sätt. I. detta ögonblick trädde köpman Moss med långsamma; vinglande steg framåt. Man trodde — ty det såg så ut — som om -han ärnade tala. Men ban stapplade så godt som sanslös tillbaka mot den bakom påträgande massan, hvilken började röra sig genom någon. vid nedra ändan påträngande kraft. å Moss rätade åter upp sig och skulle just börja uttala de en lång stund öfverlästa orden: Jag anhåller att få yttra mig... då domarens röst ljöd: ; Hvad är å färde — hvad är det för rörelse dernere ? : Nu blef den unge jaktlöjtnanten Gudmar Guldbrandsson synlig, och hans upphettade och lifvade ansigte antydde tillräckligt att han ej gjorde detta afbrott af oförsynthet. Han banade väg för tvänne gamla gråhåriga män, hvilka jemte honom stannade bredvid domarebordet. Domaren: Har-löjtnant Guldbrandsson något att förkunna? Jaktlöjtnanten: Icke jag, herr häradshöfding — jag har endast haft all möda os ard att genom strid med tjensten, stormen och de