Aftonbladet – 4 april 1859, sida 2

Domaren (tll Folk, som åter börjat resa på vingarne): Är det sant att herr Holt före vi. sitationen sett sakerna i herr Hjelms kista ? Golt (med ett slajs Sörtviflansfuli tnstränge ning): Ack, hvad hj ndg nu all den tjelper omtanke och försigtighot, varmed jag aflagt e Återstår ... Jag (9 mitt vittnesmål! -Det svårast hade ärnat taga en bok emot Hjelms vilja o vetskap, ty det retade mig att han ansåg mig vara så underlägsen att jag ej kunde begripa de arbeten, som utgjörde hans hufvudnöje; och det var just straxt efter då jag för detta ändamål hade öppnat kistan, som främlingsfiskaren inträdde. I min oändliga bestörtning uttalade jag förmodligen de ord, som han uppgifvit, och visade sakerna utan att i ett så upprördt ögonblick kunna tänka på hvad jag gjorde, Och må Hjelm tillgifva mig att ödet — icke jag sjelf — tvingat mig till denna res dogörelseln Domaren: Hvarföre afgaf ej herr Holt genast detta vittnesmål?-NIT Holt: Talade jag ej i bö strid — men herr häradshäfdingen bad mig då icke uppehålla mig vid mina känslor. Det var dessa känslor som nödgade mig att kringgå sanningen, ehuru jag derföre icke sade något osant. Jag kan nu äfven — Jag säger detta utan stolthet, men med -tillfredsställelse — erkänna att min blick, så långt den förmått, under ransakningens gång hållit främlingsfiskaren tillbaka, Jag insåg genast attangifvelsen kom från honom och då jag, ehuru indirekt, var orsaken till att en upptäckt egt rum, ville Jag göra allt hvad jag förmådde för att afs styra förhöret med denne man, hvilket måste blifva det mest graverande för min bolagsman, emedan jag då tvangs att tala fullt öppeta rjan om n blodig (Forts. följer.)