Aftonbladet – 4 april 1859, sida 2

Främlingsfiskaren: Nej, nådig domarn, han sa intet ordet mer än gål Domaren: Än ditt ärende då? Främlingsfiskaren: Jag blef så förskräckt öfver det jag fick se, att jag inte tänkte på annat än komma min väg., . Domaren: Och sedan var det du lemnade angifvelsen? Främlingsfiskaren: Ja, det var ett par dar efteråt, för jag hade många funderingar; och om det inte varit för den der predikstolsbelöningen, så hade jag kanske inte gjort det ännu — så ledsamt var det. . Men nådig domarn kan nog begripa sej på att det inte alla dar erbjuder sej storförtjenster åt fattigman. Domaren (med en djupt forskande blick): Säg nu sanningsenligt: Hvad gjorde herr Holt hos er om natten ? Främlingsfiskaren: Jösses, går nådig domarn nu tebaks igen — jag tänkte att det var slut med det deringa. Domaren: Inga omvägar — svara rätt framl Främlingsfiskaren: Då får jag säga nådig domarn en sak för sann, och det är deny att jag nu sagt allt hvad jag tänker säga ... Men något skall jag lägga till, för annars kommer väl di frågorna bakefter: jag menar qvinfolkspratet ... och det som jag lägger till är detta, att det brefvet, som mormora och hustru min såg, var en sak — det både lefver och dör jag på — som jag skrifvit innan jag nånsin såg några saker, och det rörde mej ensamt och den som det var skrifvet till, antingen det nu ingick smugelsaker eller inte. För resten ir mi qvinna redan så ångerfull öfver att hon enfaldigheten sladdrat sådana dumheter, att nte tjuge advokater, vore de än allihop så lipade som herr Siversen, skulle få ur henne unnat än tåreånger ... Och nu har jag sagt nin bevittning från perm till perm.