Aftonbladet – 31 mars 1859, sida 3

hade någon sten eller något annat, som lämpligen kunde användes till ankare, beslöto vi att ro upp längre för att söka en tjenlig landstigningsplats, der vi -kunde erhålla hvad vi saknade. Med en krokig hammare, som .vi funno bland våra medförda effekter, lodade vi djupet, hvarunder densamma en gång högg sig så hårdt fast i en korall, att vi icke voro i stånd att åter få den loss, hvarföre vi här måste blifva liggande. Vi voro emellertid ganska belåtna med att slippa gå i land och utsätta oss för farligbeter ibland vildarne. Sedan den andra båten ankommit och ankrat vid vår sida, sammanbundos begge båtarne och -lågo så till måndagsmorgonen kl. 5, då vi seglade längre in i bugten. Men vi insågo snart, att denna bugt icke var den, der Port Essington var belägen. Vi blefvo äfven snart fullkomligt öfvertygade härom, då vi sammanträffade med fem vildar, som i tvenne kanoter kommo oss till möte och lade sig bredvid kaptenens båt. Som vi tyckte oss ingenting hafva att befara af dem, läto vi dem obehindradt göra detta. Sedan de med mycken belåtenhet betraktat oss, läto de oss genom tecken förstå, att vi skulle vara mycket välkomna i land, der vi äfven skulle finna friskt dricksvatten. På tillfrågan hvarest Port Essington var beläget, visade de oss på en långt: utskjutande udde, som vi måste kringsegla, om vi ville komma dit; men de sade äfven, att vi kunde landstiga iden bugt, hvarest vi befunno oss, och sedan landvägen komma till Port Essington. Då vildarne sågo, att vi för ingen del ville gå in på detta.senare förslag, aflägsnade de sig, och det tycktes, som om de väntade sig att finna oss i ofvannämde stad, dit vi nu emellertid sjövä gen styrde kosan. (Forts.)