Aftonbladet – 30 mars 1859, sida 1

Broughams hyllning åt skönheten. En dag, då Brougham lemnade öfverhuset, mötte han en vän, som beledsagaåe tvenne ganska vackra, unga damer. Ack, Broughamp, var dennes helsning, jag är ganska ledsen öfver att ni går er väg, emedan mina vackra väninnor hade ämnat höra er hålla tal i öfverhuset..— I sådant falls, sade Brougham, kastande en beundrande blick på de väntande åhörarinnorna, skola de icke hafva gått förgäfves,, och genast begaf han sig åter till sin vanliga plats bland pärerna, under det damerna fördes upp på galleriet. Lord Melbourde var då premierminister, och när det första uppehållet i förhandlingarne inträffade, reste sig Brovgham för att begära upplysning öfver någon invecklad fråga i den utländska politiken. Den stackars ministern log förbindligt, ehuru med en ängslig min; han hade icke kännedom om fakta, ingen underrättelse på förhand hade lemnats, han vore ganska ledsen att han först måste inhemta upplysningar,innan han kunde besvara densamma. Detta var allt hvad Brougham åstundade. Han uppsteg ännu en gång, med djupt rynkad panna och denna. sträfva röst, hvilken han så väl vet att använda för att krossa en motståndare. En filippik emot ministerns oförmåga, den försum ighet med hvilken offentliga angelägenheter leddes, den skamliga likgiltighet som drottningens rådgifvare visade, allt lades i dagen med den kraftiga, flytande vältalighet, hvaraf endast Brougham