Aftonbladet – 26 mars 1859, sida 2

Om han fått springa långa sträckor, hoppa i luften eller på annat sätt gymnastiserat, hade det naturligtvis varit bäst;--men då försigtigheten lade sin tygel på dessa djerfva begär, fick han åtnöja sig med de förströelser, som kammarens utrymme kunde bestå. Ändtligen, ändtligen hämnad... dock icke fullkomligt ännu! Dina släta, friska kinder; du högmodiga skönbet, skola nog blekna och fåras -genom tårar... Märkvärdiga qvinna. högrest i anden ännu... Och sådan blick hon gaf mig... den skulle hafva förintat mig, om jag icke så väl behöft att lefva... Stöld, likstöld... bra... det kan blifva något utaf, hoppas jag.. men i alla hänseenden är vanhedern nästan nog... Illa dock att han icke blet bortförd, såsom jag räknat på: det är ingen ruff i den här länsmannen...... Men min roll fordrar annat än att stanna här. Han skyndade ut. Kommen åt kontorssidan, som låg nära trappan, lyssnade han om han skulle höra något. Intet ljud förnams derinifrån. Således är ban ensam ännu, ty ned har han icke gått, det skulle jag hafva hört... Blygseln måste utan tvifvel rätt grundligt martera stoltheten, Skönt... skönt... Hvad sade jag, då du förkrossade mig vid den der nfama hårlocksaffären? Ingen: spelar alltid. med otur, min tur kan komma... Ungafrun örs väl icke upp, kan jag tro. Hon är naurligtvis full af rädsla. Det blir ett ståtligt möte... han skall väl sjelf underrätta henne om bokkistans hemlighet. Deri vill jag icke för någon del gå honom i förväg, ty jag kan ätt väl föreställa mig hur det skall smaka för en äkta man att gifva hustrun — en tillvedd hustru dertill — ett sådant förtroende... Is... rör det sig något... Det är blåsten, det ir orkanbyarna som hvina i hvarje springa. Han gick sakta ned.