Aftonbladet – 23 mars 1859, sida 2

ej afhålla sig ifrån att skjuta fram hufvudet så långt som möjligt. Rasslandet i böckerna begynte. Bok efter bok uppstaplades. . Geistern och Holt voro lika bleka. För bägge tycktes det vara.en fråga om. lif: och öd. Hjelm deremot såg endast på Holt, hvars utseende slog honom med den första tanken att ett förräderi egde rum, och han var nu mer än någon annan säker på att der verkligen fanns någonting i kistan. Hastigt for kommissarien till, såg på alla och drog sedan utan ett ord upp den bekanta blecklådan, som Holt för omkring ett år tillbaka röfvat från kapten Geisterns döda hustru och hvilken hans lömska händer sedan nedsmugit i Hjelms gömmor, der han visat den för främlingsfiskaren. Kapten Geistern uppgaf ett utrop, och detta utrop var förfärligt. Jag igenkänner denna. låda!, sade han, flämtande under bemödande att få rösten redig. Och om ringen finnes inuti, så är den, hvad jag i efterlysningen uppgifvit, besatt med tolf ädla stenar i form af en stjerna. Enligt angifvelsebrefvet fins blott en dukat qvar. Kommissarien öppnade nu lådan med den vidhängande nyckeln och uppvisade genast i sin hand de nämda. sakerna, ringen inlagd i en liten pappask. Vid deras åsyn kunde Holt icke längre hålla ig uppe. Han föregaf med rätta attrörelsen öfversteg hans krafter. Sjelf kunde han icke säga huru-han kom ut: det förekom honom såsom han följt med vingen på ett qvarnhjul. Hjelm satt ful!komligt orörlig. Jag måste taga dessa saker i förvar, herr Tjelm! sade kommissarien. De äro funna vär — ni har sett dem.