sir, som vi icke känna; men tul följd at er rang ära såsonr en aktningsvärd person och stadens förste medborgare, skola välvilligt mottaga de italienska flyktingarne; som begära frihetens och fredens hägn af Storbritanniens folk. Times föreslår i sammanhang härmed att en. allmän subskription skall öppnas till understöd för de landsflyktige. LITTERATUR. Om den juridiska undervisningen vid universiletet i Upsala och om den juridiska fakultetens förflyttande till Stockholm, af ÅS. RB. D. E. Olivecrona. (Upsala 1859.) I Denna lilla skrift, som förut blifvit i denna tidning i korthet anmäld, afhandlar, som titeln utvisar, tvenne särskilta, högst vigtiga ämnen. Vi skola till en början taga i betraktande den första afdelningen eller om den juridiska undervisningen. . Förf. lemnar oss i detta hänseende till en början en ganska intressant historisk öfversigt i ämnet, så vidt den rörer Upsala universitet. Deraf inhemtas bland annat, att Upsala högskola, till hvars inrättande påfven Sixtus IV år 1476 meddelade tillstånd, icke förr än 133 år derefter erhöll en juridisk profession genom Johannes Messenius, som under konung Carl IX nämdes att vara juris politices pro-. fessor derstädes. Konung Gustaf Adolf faun likväl icke denna enda profession göra tillfyllest, utan förordnade 11 år derefter (1620) att vid Upsala universitet skulle inrättas tvenne professioner i lagfarenbet, och att den ene Juris professorn skulle tyda Sverges lag och de qvestiones, som mest i vårt land förefalla, och den andre läsa institutiones juris civilis. Samtidigt ålade den store konungen konrektorn vid gymnasierna att för ungdomen läsa och interpretera Norges lagböcker; ochi drottning Christinas skolordning 1649 föreskrefs derjemte, att lektorn i historien skulle genomgå en kurs i grunderna för svenska lagen. Inom landet saknades till en början tjenliga ämnen till lärare, så att de tvenne första professorerna voro begge utländningar. Kort derefter (1625) förordnades likväl en svensk, juris doktor från universitetet i Giessen, Bengt Crucius, till professor i svenska lagfarenheten och efter honom Daniel Sidenius (1634); samtidigt, hvarmed doktor Johannes Loccenius, bördig från Holstein, förordnades att öfvertaga professionen i romersk rätt. Rikskansleren Axel Ozenstjernasynes likväl redan då ba varit betänkt på inrättandet af en tredje juridisk profession, vilken likväl icke tillkom förr än 1656, då Petrus Gawelius, såsom extra ordinarie professor, föreläste folkrätten efter Hugo Grotius. I början af Carl XI:s förmyndareregering adjungerades . Skytteanske professorn Johannes Schefferus, såsom professor i naturoch folkrätten. Loccenws föreläste öfver fäderneslandets rätt. Åkerman föredrog elementerna af romerska juris-prudensen. Efter Carl XI:s anträde till regeringen utnämdes Haqvinus Fegreus till extra ordinarie professor och föreläste äfven pandekterna; således voro då fyra professorer inom juridiska fakulteten. Sedan Schefferus afgått 1679, granted blott trenne professorer, nemligen: Johannes Gartman (Loccenii efterträdare), föreläsande öfver pandekterna, Carolus Lundius (Åkermans efterträdare) öfver landslagen, och Aurivillius öfver Justiniani institutioner. Efter Gartmans afgång 1685 voro under tiden till 1702 Lundius och Aurivillius de enda lärare inom fakulteten, den förre i fäderneslandets rätt, åtnjutande ett högt anseende och verkande mycket för den juridiska undervisningen. Den senare föredragande i den romerska rätten. Derefter intill antagandet af 1734 års lag fortgick undervisningen hufvudsakligen genom tvenne lärare, deraf den ene, Reftilius, föredrog fäderneslandets : rätt, och den andre, Malmström, från 1723 till 1726, och Wallrawe, från 1727 till 1738, läste öfver vissa delar af den romerska rätten. Efter det den nya lagen år 1736 trädt i verksamhet, synes man, tyvärr, hafva ansett föreläsningar öfver den romerska rätten mindre nödvändiga än förut, så att på mer än 120 åringa oftentliga föreläsningar i detta, såsom grundläggning för juridiska studier, så vigtiga ämne egt rum vid universitetet i Upsala; hvaremot en profession år 1738 inrättades i ekonomiska lagfarenheten, hvars förste innebafvare var den bekante Anders Bech. Den andre professorn, som egde föreläsningsskyldighet både i fäderneslandets och romerska rätten, Daniel Solander, erhöll från 1751 till 1759 en medhjelpare för processrätten, hvartill Johan Eric Fick. utsågs; men efter honom inrättades 1761 en tredje profession för statsrätten och svenska grundagarne, hvartill. Nicolaus Lisell utnämdes. 1766 utnämdes en fjerde professor i den prak tiska delen af lagfarenheten, Olof Rabenius, som under sin korta återstående lifstid sökte på ett berömligt sätt höja de juridiska studierna. Efter statsbvälfningen 1772 indrogs profes