Aftonbladet – 19 mars 1859, sida 2

ned lyktan från väggen och beredde sig att påtända en ljusbit,: som fanns i ordning. Men var: det icke något som just nu. krafsade på dörren? Gumman hann: jemnt och nätt-att sätta lyktan med det otända ljuset ned på bordet: hon hade så när släppt den i golfvet — så häftigt darrade händerna. ; Herre Gud, hvem kan det vara — jag kände inte till handtaget ... Om det ändå vore klockarn: han kunde prata med gubben, så att Thorborg komme hitut...... Men det är inte klockarn, det märkes grant... så gerna jag skulle gen qvällmåli qväll... Kanske jag bara inbillade mej att det krafsa. Och inget lag bar det nu mellan pastorn: och mej: vi. kan aldrig komma i något gräl: jagtror bestämdt att gubben är likså ledsen på kapten och alla de konstigheter, han haft: med sej; som jag sjelfver. Det är riktigt ett: gement lif. — en kän inte säga om en är död eller rätt lefvande... Hu, så det blåser! Sedan Vivika kommit till den öfvertygelsen att hon skrämt sig sjelf, tände hon på allvar ljuset i lyktan och tog sedan med dröjande rörelse ullsjalen från spiken på väggen. xHoj hoj hoj.. nu må då ingen inbilla mej att det inte var allvarskrafsning.— benen bära mej inte ... jag må så godt sjunka ned på kistan, och gumsen får ta sin komma bäst han kan, men inte blir det jag som fodrarn med dem stoppningen jag har i bröstet... Och inte kommer THorborg...... Men tänk, om det ändå bara vore vinden som skrämde mej? Snart blef likväl Vivika öfvertygad att hon icke hörde vinden såsom annat än bihang till de förnyade krafsningarne — och den stackars själen var nästan skrämd ifrån vettet, då dörren sakta öppnades på glänt och en hand stack fram genom öppningen. Men det var icke blott en hand, utan det fanns också någonting uti