Aftonbladet – 19 mars 1859, sida 1

och jag kan godt se för ögonen på mej huru de spatsera vid deras haf och lärde folket såsom du lärt mej vid vårat haf. Tyst då, sådant tal är vambördigt ...... Vill du nu höra min slutekrut i premissen ? Hur låter den då? frågade Gädda, Jo, den låter så, ätt jag justament kommer tillbaka till samma punkt der vi va, när vi först fick höra tals om kapten och-att saken skulle titta opp i dagen. Jag menar, förstår du, att vi tiger still, så länge en kan, för det är klokast att inte förhasta sej. Sagdt — det kan också vara min mening. Men skulle det bli något slags tvingemål, som en inte nu kan begripa, då må vi låta billigheten och samvetet hviska oss i örat att en inte får höra på annat än det, som går riktigt rätt fram ...... Och nu slår vi oss i rolighet, och jag går och lagar att vi får oss något i kakstan. ! I:dje scenen. På tulljakten. Lägg till, lägg tilll ropade den unge befälhafvaren på tulljakten, då han fick inom synhåll den lilla båt, i hvilken Majken återvände från Ufklippan. Lägg till — Jag har ett par ord att säga digl . s Är det något vigtigt? frågade Majken, i det hon efter framkomsten lät sin käre befälhafvare hjelpa henne upp på jakten. Du skall sjelf dömma... Jag har aldrig beklagat mig öfver min trägna tjenstgöring, men i dag reser jag, det vet Gud, med ovillig håg — resa måste jag likväl: tullkammarens angelägenheter gå framför allt. Det förstås! svarade Majken. Men hvad är detnusom kommer dig attkänna pligten så tung? Hör, älskade ... du är frusen efter din resa, och jäg skall icke förlora mer tid än nödigt, Om du vill värma dig med en kopp schokolad i kajutan.